Vi skulle läsa av vattenmätaren. Det visade sig att det gått åt 13 kubik mer vatten än året innan. Alltså mer än en i månaden. Hur är det möjligt tänkte vi? Är det fel på mätaren? Jamen kranarna kanske droppar lite ibland? Näeh. Läcker det någonstans? Näeh. Men alltså denna sommaren var regnig och den förra torr så då vattnade jag mycket mer. Det kan verkligen inte stämma. Sedan kom sambon på det. Lillen. Det senaste året har Lillen varit här och skapat enorma mängder spydd och bajsad tvätt, mer än en icke-tarmsjuk bebis. Sjuka mängder.
Hela familjens tillvaro styrs av dessa tarmar. Ibland är det”Ska han inte bajsa mer?”, “När bajsade han sist?” “Hur mycket har han bajsat?” “Hur mycket Movicol har han fått?” “Hur mycket Movicol ska vi ge idag?” Varför bajsar han bara små gruskorn?”, “Har han ett helt grustag därinne som behöver komma ut?” Andra perioder är det “Ska han inte sluta bajsa snart?”, “Hur mycket ska han behöva kräkas och plågas?” “Hur mycket ont ska han behöva ha?” “Ska han inte ens få sova utan att bli störd av attacker?” Var ska jag torka upp spyor? – på golvet, väggen dörren, tvätta liggdelen, kläderna?” “Hur många kläder har vi bytt ikväll?” “Hällde du ut en kanna vatten eller var det han som spydde?” “Hur mycket jömla tryck kan det bli från tarmarna både uppåt och nedåt och vad gör man åt det?” “Är han magsjuk eller blev det såhär efter kuren?” “Hur mycket kroppsvätskor får det plats i en bebis?”
Fast det luktar skit så blir man ändå glad när han bajsar. När det bara kommit små gruskorn de senaste veckorna så är det inte kolakräm i näsan när lavemang plötsligt får ut mer. Det är så viktigt. Det är helt grundlägande att bajsa faktiskt. Det tänker många sällan på.
Follow
