Zombieliv på sjukhus

Vi trappar upp på Lillens mat. Det har tagit tid. Sådan tid att jag börjat misströsta och bli jättedeppig vissa dagar. Ångesten har kommit krypandes och sagt “Hej, tro inte att du kan leva ensam vuxen instängd på ett sjukhusrum veckor i sträck, med oro för ditt barn, dålig mat och störd sömn utan ångest – det är väl ingen som kan?”. Nä ingen kan väl det. Det är bara att köra på i en slags trött zombietillvaro där man hänger upp allt på tiderna. Retentioner (kolla maginnehållet) och matningar varannan timme dygnet runt, pumpa mjölk helst varannan var tredje timme men det blir mer var fjärde femte, provtagningar, vägningar och mätningar, tjutande dropp som har stopp, dropp som ska bytas, tjutande dropp som bara jävlas(?), mediciner, antibiotika, blodprov och gråt, röntgen och hålla fast, kolla sjukhusbiblioteksfilmer i ca en kvart åt gången innan man blir avbruten, läsa på om downs syndrom, blöjbyten – väga kisset och skriva ned siffran för kiss och kryss för bajs – det är stenkoll på allt, måltider, personalbyten som säger hej, läkarronder som inte kan lova något, bebis som söker tutte men inte får, , bebiströst, bebis som somnar i famnen och det blir svettigt, bebisgos.

Skriver meddelanden med människor långt bort – fler än vanligt och det värmer med stödet. Skickar gulliga kärleksfigurer till sambon, pratar med honom och Lillan – de korta stunder hon orkar ha uppmärksamhet och säga att hon saknar. Kloka lilla gumman som man kan bli så trött på ibland för hon är så intensiv! Men nu saknar jag henne mer än någonsin. Det gör bokstavligen ont i bröstet av att se bild på henne och sambon. När vi fick veta att vi skulle bli kvar över helgen skulle de komma hit, trots att det är långt bort och omständigt. Men så blev de snörvliga så det sket sig. Det var verkligen surt!

Igår kom jag på mig själv med att längta efter att diska. Men hallåååååååååå! Jag hatar ju att diska. Men att bara få vara hemma och greja o göra fint liksom. Å laga god o nyttig mat till mina älsklingar – jag sa åt dem att äta frukt och grönt nu när de var snörvliga- “Vilken frukt?” sade sambon – vilket var precis det svar jag väntat mig. De behöver mig så det blir lite ordning på torpet. Och så vi alla kan få må bra. Tillsammans.

Lillan o pappa

 Så fina

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Barn, föräldraskap and tagged , . Bookmark the permalink.

One Response to Zombieliv på sjukhus

  1. Moa says:

    Hoppas verkligen att ni får komma hem snart!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *