Denna historia är en av många. Leif lever fortfarande. Men jag är orolig för honom och för alla andra sjuka med en otrygg ekonomi. Jag har väldigt svårt att förstå att alla inte förstår att trygghet är en av de allra nödvändigaste behoven för att tillfriskna och kunna må bra och arbeta. Jag har läst och hört om så många som tappat orken, tagit sitt liv. När förnedringen och förtvivlan blivit för stor, när orken inte finns mer. Jag kunde varit en av dem. Lätt.
Kan bara tacka stjärnorna för att jag har min underbara sambo och dotter som ger mig extra anledning att kämpa. För jag var en sådan som tappade orken. Varenda gång månader innan sjukskrivningen behövde förlängas började oron som blev till ångest som blev värre ju närmre tiden kom. Dendär molande klumpen i magen som aldrig försvinner. Pinan när det drog ut på tiden, klockan tickade, när det krånglade. Och lättnaden när beslutet efter många om och men kom. Och alltid dendär fängelsekänslan av att vara i myndigheternas klor, för de styr över ens liv. Om man ska förlora allt man äger och har, eller hanka sig fram på låg inkomst ett tag till nästa beslut. Jag vet inte hur jag ska förklara hur det är att leva på detta sätt. Att ha några få tusen i månaden år efter år. Att kämpa med sin sjukdom som påverkar livet på så många sätt. Att samtidigt behöva oroa sig och kämpa med otrevliga myndigheter, och med en många gånger inkompetent vård med alltför mycket besparingar. Och dessutom möta människors och medias fördomar om sjuka och sjukdomar. Detta är 4 kamper man tvingas föra samtidigt. Sjukdomen, myndigheterna, (o)vården och andra människor. Att förklara hur det är blir liksom omöjligt. Jag förstår de som tar sitt liv pga att det blir för mycket, och av att man känner sig som en börda. Det kunde varit jag.
Jag kämpar fortfarande. Min största dröm är nu att min dotter ska få bo i ett stort härligt hus med ett eget rum, kunna springa ute med gräs under fötterna och ha en mamma och pappa som är glada och mår bra. Och ett samhälle som värderar och tar hand om alla.
Vad är din dröm?
Follow
Tack. Det var roligt att höra!
Pingback: Ett år med elände och en gnutta hopp | TantMango