Tankar om missfallet

Känns som att jag borde säga något om missfallet. Stundtals har jag fått en stark insikt om vad som hänt och gråtit. För att lilla Spock finns inte mer. Bara den meningen gör mig tårögd. Hen hade ett namn och vi pratade om det lilla embryot nästan som en liten person. Nu hade jag någon att skylla mina fisar på (gravidfisar är inte att leka med!). Spock hann knappt bli en människa men i våra huvuden var hen en fantastisk ljuvlig liten varelse som redan börjat lysa upp vårt liv. Förväntan är stor när man väntar barn. Det gör att man står ut med mycket. Hade redan så många gravidsymtom: den enorma överväldigande tröttheten, superluktsinnet som mådde dåligt av en massa dofter, drömmar knäppare än vanligt, magont, bli hungrig stup i kvarten och svimfärdig när man inte får äta direkt, växa och hänga undan kläder som slutar passa, att brösten gör skitont och hela bh-garderoben måste bytas, att få håll fast man ligger ned, att bli yr, illamående m.m. Samtidigt som den fantastiska känslan av att gå runt och skapa liv, mirakel. Jag började sätta min hand på magen ibland och tänka på vad som fanns där inne. Men den sista veckan var det inte ens något där. Så lurad man kan känna sig. Jag har kommit att hata att gå på toaletten och se blodet och resterna från den som fick sluta sitt inte ens påbörjade liv i olika toaletter. Det händer många. 20% av alla graviditeter slutar i missfall, de allra flesta de 12 första veckorna. För att det bli knas när ägg och spermie smälter samman, för att det blir fel med kromosomer, för att det som skapats inte blivit livsdugligt. Det är inget man kan påverka, det bara händer. Naturen är inte så jävla perfekt många gånger.

Jag som precis hade börjat inse, överväldigas, och smaka på ordet tvåbarnsmor. Upprepa det i mitt huvud för att förstå vad det innebar. Så stort. Så påmind jag blev hela tiden av alla symtom. Men jag stod ut för det skulle leda till något bra. Och snart skulle vi berätta, och jag skulle slippa dölja symtom, nykterhet och växande mage. Och alla skulle bli så glada och glädjas med oss. Det som börjat växa blev en krossad dröm. Och då måste känslorna och tårarna få komma ut. Nu när jag berättat har jag fått höra om fler som varit med om detta, en del har känt sig otroligt ensamma. Trots att det är så vanligt är det så få som pratar om det. Så berätta, om missfall, om allt som är svårt i livet. för det mesta blir lättare när vi delar med oss och känner igen oss.

Vi ska försöka igen. Man kan aldrig veta om det går, men hoppas det går snart. Lilla Spock kommer ändå alltid att finnas i våra minnen.

Follow