Tankar om missfallet

Känns som att jag borde säga något om missfallet. Stundtals har jag fått en stark insikt om vad som hänt och gråtit. För att lilla Spock finns inte mer. Bara den meningen gör mig tårögd. Hen hade ett namn och vi pratade om det lilla embryot nästan som en liten person. Nu hade jag någon att skylla mina fisar på (gravidfisar är inte att leka med!). Spock hann knappt bli en människa men i våra huvuden var hen en fantastisk ljuvlig liten varelse som redan börjat lysa upp vårt liv. Förväntan är stor när man väntar barn. Det gör att man står ut med mycket. Hade redan så många gravidsymtom: den enorma överväldigande tröttheten, superluktsinnet som mådde dåligt av en massa dofter, drömmar knäppare än vanligt, magont, bli hungrig stup i kvarten och svimfärdig när man inte får äta direkt, växa och hänga undan kläder som slutar passa, att brösten gör skitont och hela bh-garderoben måste bytas, att få håll fast man ligger ned, att bli yr, illamående m.m. Samtidigt som den fantastiska känslan av att gå runt och skapa liv, mirakel. Jag började sätta min hand på magen ibland och tänka på vad som fanns där inne. Men den sista veckan var det inte ens något där. Så lurad man kan känna sig. Jag har kommit att hata att gå på toaletten och se blodet och resterna från den som fick sluta sitt inte ens påbörjade liv i olika toaletter. Det händer många. 20% av alla graviditeter slutar i missfall, de allra flesta de 12 första veckorna. För att det bli knas när ägg och spermie smälter samman, för att det blir fel med kromosomer, för att det som skapats inte blivit livsdugligt. Det är inget man kan påverka, det bara händer. Naturen är inte så jävla perfekt många gånger.

Jag som precis hade börjat inse, överväldigas, och smaka på ordet tvåbarnsmor. Upprepa det i mitt huvud för att förstå vad det innebar. Så stort. Så påmind jag blev hela tiden av alla symtom. Men jag stod ut för det skulle leda till något bra. Och snart skulle vi berätta, och jag skulle slippa dölja symtom, nykterhet och växande mage. Och alla skulle bli så glada och glädjas med oss. Det som börjat växa blev en krossad dröm. Och då måste känslorna och tårarna få komma ut. Nu när jag berättat har jag fått höra om fler som varit med om detta, en del har känt sig otroligt ensamma. Trots att det är så vanligt är det så få som pratar om det. Så berätta, om missfall, om allt som är svårt i livet. för det mesta blir lättare när vi delar med oss och känner igen oss.

Vi ska försöka igen. Man kan aldrig veta om det går, men hoppas det går snart. Lilla Spock kommer ändå alltid att finnas i våra minnen.

Blänksjö

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Barn, föräldraskap, Mående, livsvisdom and tagged . Bookmark the permalink.

9 Responses to Tankar om missfallet

  1. Tess says:

    Styrketankar till er! Förstår att det måste kännas hemskt 🙁

  2. Fina du! Visst är det tomt utan det där som uppfyllde hela ens väsen när det fanns där. Alla drömmarna, tankarna och symptomen. Dennis saknade mina gravidknasigheter när de försvann efter Mio. Han började nästan gråta när han skulle handla bröd på bageriet och inte visste om jag ville ha det där müslibrödet längre, som jag ville ha hela tiden när jag var gravid.
    Och visst måste vi prata mer om missfall! Varför är det så tabu?
    Stora kramar till dig!

    • TantMango says:

      Ja precis! Det är en krossad dröm och något som uppfyllt ens väsen, som förändrat en så mycket. Jag vet inte riktigt varför det är tabu, det är ju inte något att skämmas för. Är det bara så att som så ofta har människor svårt att tala om tunga saker? Stora kramar!

  3. Malin, din f.d. medarbetare och lunchkompis says:

    Hej!
    Tittade in på din blogg lite. Beklagar det som hänt ?
    Jag ses gärna någon dag 🙂
    Om du vill/kan. Kram!

    • TantMango says:

      Hej.Vad kul att höra ifrån dig. Tack för omtanken. Vore kul att ses någon dag. Kan maila om det. Kram

    • TantMango says:

      Åh hej. Jag missade att svara på detta. Tack för omtanken. Kul att ses. Jag får maila dig om det. Kram

  4. Pingback: Det var ju inte såhär det skulle bli | TantMango

  5. Pingback: En nyhet kan vända så tvärt | TantMango

Leave a Reply to Tess Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *