Äntligen, efter en hel hemsk månad av längtan, saknad och värkande själ fick hela familjen träffas igen. Lillens tarmar tycks fungera nu *pepparpeppar*. Han kom upp i den mängd mat som krävdes för att få flyga till vårt hemsjukhus i Umeå. Hejdå tarmspecialist-Uppsala. Så vi har kunnat vara tillsammans på sjukhuset i helgen.
Lillan har blivit så stor på så många sätt att det kändes alldeles overkligt att se och höra henne. Händer som var så stora att hålla i, höll så självklart i mina. Tightsen som var för korta (dags att rota i garderoben), hon som vägrar byxor precis som mor sin. Kloka fina ord, tydligt uttryckta känslor. “Mamma jag har saknat dig”. Det första hon sa när hon vaknade “Jag vill till pappa och lillebror!” (vi fick inte sova på samma rum). Hon har vuxit så fort, hon som var min lilla bebis. “Mammas lilla bebis” säger jag och kramar om henne varpå hon skrattande protesterar. Tänk att jag har skapat denna fantastiska varelse. Inte så liten längre. Och nu är hon storasyster. Hon älskar sin lillebror. Vill alltid klappa honom på kinden. Så fina. Och min söta lilla sambo ser ut som en galen vetenskapsman för jag har inte varit hemma och klippt hans hår. “Du måste komma hem-” skrev han en dag, “-jag ser ut som chewbacca i nacken”.
Snart mina älsklingar, snart.
Follow
Å, så fantastiskt fint skrivet! <3
Vi var ifrån storebror i en månad i samband med Charlies första operation så jag vet precis vad du menar. Känns som att det är en helt ny unge efter så länge..
Och vad jag fick skratta när jag läser dina ord om Masses hår.. Haha!
Du skriver underbart!
Pingback: Pegoperation | TantMango