Stark för sitt barn

En del säger till mig att jag är stark, att de inte skulle klarat att sitta ensam med bebis på ett sjukhusrum så länge. Men vad hade jag för val egentligen? Jag kunde ju inte bara gått därifrån. Man klarar mer när man har barn, står ut med mer för man är så illa tvungen. Det finns ju liksom en mening med allt “ståutande” – det är ju för dendär lilla personen som man älskar så himla mycket. Jag tror faktiskt de flesta hade stannat kvar vid sin bebis sida om man hamnat i situationen med sjukdom och lång tids sjukhusvistelse, även i ensamheten långt hemifrån. Det var liksom bara att gilla läget, ingen idé att tänka för mycket på ensamheten. Fokusera på bebisen i första hand och utöver det fokusera på det man kunde göra. Tack till min kära dator som lät mig surfa runt efter information om Hirschsprings sjukdom och Downs syndrom, skriva i bloggen, och läsa artiklar och fina meddelanden från människor på facebook. Tack också till mobilen som även den höll mig i kontakt med omvärlden. Och vad bra att det finns sjukhusbibliotek som lånar ut tidningar, dokumentärer och filmer. Nu kan jag mer om pingviner, isbjörnar, katter och andra olika djur. Två filmer jag verkligen gillade var “Pingvinresan” och “Monica Z”.

Sjukhustråk

Det kan vara så tråkigt på sjukhus

När vi bott på sjukhus i Umeå några dagar och Uppsala några dagar kändes det ohållbart att ha kvar fröken fyraåring där. Nog för att den fantastiska lekterapin fanns men man kunde inte vara där hela tiden och energiska små barn klättrar på väggarna tillslut – eller snarare åker rutschkana i sjukhussängar med uppfällt ryggstöd. Hon behövde tillbaks till sitt liv med dagis och vänner, och sambon behövde dra in pengar för det bli inte fett att vara borta länge. Så de åkte, jag och Lillen skulle ju komma efter 3 dagar senare. Men så blev det operation och flera veckors utdragen läkningstid efter det. Sambon höll nog också på att få lite spatt av det instängda enformiga sjukhuslivet. Jag är en tålmodigare sort. Den högkänsliga personligheten gör väl att man klarar lugnet på ett annat sätt.

Men att vara ensam med sjuk bebis långt hemifrån lång tid mår nog ingen bra av. Första dagarna var det skönt med lugnet efter livliga Lillan, att inte behöva hålla koll hela tiden. Men sedan blev det ensamt, ansvarstyngt, tråkigt, enformigt, oroligt, utanför, på slutet rent ångestfyllt och svårt att uthärda. Men jag kunde liksom inte göra annat än att vara kvar där. Det känns fortfarande ganska ensamt och jag längtar efter att träffa människor mer.

Lille Buddha

 När 2 av 3 åkte hem hade jag i alla fall sällskap av en liten Buddha.

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Barn, föräldraskap and tagged , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *