Spyresan

Jag och Lillen var på besök hos tarmläkaren i Uppsala. En hel dags omständlig resa som jag inte alls sett fram emot. Dessutom visste vi inte ens om vi kunde åka förrän dagen innan på grund av flygstrejken. Genom resesevice som bokar resan var det inplanerat att vi skulle åka till flygplatsen tidigt. Eftermiddagen innan får jag ett mail där det står att vi hämtas en halvtimme tidigare vilket innebar gå upp ännu tidigare, ännu mer lång väntetid på flygplatsen och ännu längre mellan mjölkpumpningarna med risk för mjölkstockning (känns ungefär som att ständigt gå runt med tickande bomber). Efter förra gången var jag ju också hyfsat nervös för att glömma något men fick med allt. Det var tidigt och jag var uppstressad så fick inte i nån frukost,  fick ångra bittert att jag inte tvingade i mig något för illamåendet började direkt i taxin. Lillen spydde nästan på en gång. Själv blev jag åksjuk i en hel jömla timme och spydde strax innan flygplatsen. Försökte svälja det med det gick inte så jag fick charmigt nog spy över bröstet och armen innan jag hittade taxins spypåse i dörren – den som är till för alla fyllosar och så jag. “Jippie! nu kommer jag lukta kräks hela dagen” – tänkte jag inte. Sedan hade taxichauffören mage att ta ut nån jömla extraavgift som ingen berättat om och skulle alla 4 taxiresor under dagen ta ut den avgiften så skulle alla matpengar jag lagt undan för dagen gå åt. Så satt vi där på flygplatsen och väntade, försökte tvinga i  mig några tuggor macka men det gick dåligt. En tarmopererad bebis och en trött, sliten, illamående, nerspydd mamma med en dos ångest. Jag var INTE på mitt bästa humör. Ringde sambon och gnällde att jag vill åka hem.

Fantastiskt nog lyfte planen denna dag, varken dimma eller strejk korsade vår väg. Men varje gång vi hade landat spydde Lillen som en gnu. Bebisar tål inte tryckförändringarna så bra tydligen. Han ska ha sin mat var tredje timma, den måste man ha med intyg på för att få ha vätska på planet, bar på den lilla kylväskan med femtioelva sondsprutor+ alla vanliga och ovanliga bebisgrejer som blöjor, tvättserveter, ombyten, varma kläder, pumpgrejer, katetrar, spyhanddukar m.m. Jag bar runt honom i bilbarnstolen som vi var tvungna att ta med för taxiresorna och som måste checkas in på flyget så då fick jag bära min tunga lealösa (låg muskeltonus pga ds) bebis i famnen. Flygvärdinnan jag bad om kranvarmt vatten kom med Lillens mat i kokhet vatten så han blev alldeles överhettad stackarn. Varm och nyspydd rusade jag in med honom till första bästa skötbordstoaskylt som jag såg och skrämde upp en äldre herre som höll på att knäppa byxorna. Det var visst herrarnas. Jaja, orkade inte bry mig. Fick såklart ett viktigt telefonsamtal mitt i det trånga toabesöket och stressen att behöva komma vidare till nästa taxi. När taxin var framme började jag bli yr av att inte ha kunnat äta. Känns ju sådär att vara halvt svimfärdig med packning och tung bebis att bära på så det var bara att försiktigt klämma i sig äpple och macka. Sedan fick jag gå upp till avdelningen vi legat på och fråga efter bröstmjölkspump och tillbehör för att inte mjölkbomberna  skulle sprängas när vi var borta hela dagen.

Sov-Loke

Den flygande spykråkan

Äntligen tog vi oss vi hela vägen till “Ackis” och tarmläkaren som tyckte att tarmarna verkade må bra och inte kunde lista ut varför han har så mycket ont. Jag lyckades äntligen äta en riktig måltid, eller det mesta av den i alla fall. Sedan lyckades äventyrliga jag tappa bort Lillens overall som ramlat av och blivit upphittad i caféet tack och lov. Så var det taxi till flyget och lång väntan igen. Träffade en trevlig baltisk snubbe som hjälpte mig att bära väskor. Han tyckte att bebisar var för små för att flyga och det tycker ju egentligen jag med men förklarade att Lillen var på återbesök hos läkaren som opererat honom. Lyckades just då inte komma på vad tarmar heter på engelska, “guts” förstod han inte.

Efter att vi landat i Umeå och herr bebis fått ännu en kräkattack så gick vi ut i mörker och minusgrader i jakt efter taxin som reseservice hade beställt. Hittade den inte och kände paniken börja stiga. Gick fram och tillbaks och tittade på alla skyltar som hölls upp, inte våra namn, någon chaufför till och med ringde sitt bolag och frågade efter oss. Gick fram och tillbaka och så äntligen! Puh! vilken lättnad. Äntligen hemåt, skönt att slippa köra när jag var så trött. 2 av taxisarna tog ut extraavgift och jag är något sur på reseservice som inte berättat detta. Det kunde gjort en mjölkpumpande kvinna hungrig som en tiger. Morr!

Efter fyra taxiresor, två flyg, ett läkarbesök, en ond rygg, en del krångel och ett gäng spyor var vi äntligen hemma. Fy vilken dag! Jag var rätt avis på sambon som fått vara hemma hela dagen med en hostande storasyster. Schleten som ett urbajsat päron var jag. Mjölkbomberna höll men skallen var som rötet äppelmos. Eftersom saker hopar sig hade jag varit iväg en del dagen innan också så de kommande dagarna var depp och ångest på alldeles för intensivt besök. Det är priset jag får betala när jag gör saker. Men vilken lättnad att Uppsalabesöket är över för denna gången.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Barn, föräldraskap and tagged , , . Bookmark the permalink.

One Response to Spyresan

  1. LenaLi says:

    Jag läser regelbundet din blogg, men har inte kommenterat förr. Helt enkelt för att jag saknar ord.

    Här tyckte jag en gång i tiden synd om mig själv när jag var tvungen att flyga ensam med 4-månaders bebis – bara för att det var ett flygbyte och jättelångt till skötrum plus amning av motspänstigt barn med magknip… Patetiskt 🙁

    Beundrar dig. Och din målande tragikomiska beskrivning är fantastisk. Tack för att du delar med dig!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *