Denhär texten träffade mig som en bomb i magen: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/tonen-i-brevet-ar-hotfull-nu-ar-jag-kallad
Kunde inte sluta läsa, trots att texten bara fortsatte. Kände igen mig så. Förnedringen, tvånget, ovärdigheten, pressen, hopplösheten. Myndighetspersonerna som tycker synd om en och myndighetspersonerna som är skithögar. Alla bekräftar de vilken dålig situation man befinner sig i. Den eviga tanken jag har: Jag måste finna mig i dethär för jag har barn att försörja. Hur mycket skit ska en människa behöva ta? Det kan inte få gå till såhär. Det är inte bara jag utan många som blir såhär förnedrade gång på gång på gång. Vad blir det kvar av en människa tillslut?
Follow
