För en månad sedan åkte jag hemifrån med värkar mitt i natten. Det var en ljummen sommarnatt i början av September och nu har det visst varit 9 minusgrader hemma. Jag har ingen uppfattning om höst, har levt i en annan tempererad zon senaste månaden, sjukhuszonen. Har varit ute väldigt få gånger sedan dess. Levt med bebis och ständiga undersökningar, nästan bara pratat med sjukvårdspersonal och lite föräldrar till sjuka barn. Läst om tarmsjukdom och kollat dålig tv. Sovit kasst när man blir väckt jämt, särskilt sista tiden när det ska matas varannan timme dygnet runt (man får hjälp ibland på natten men vaknar ofta till då med).
Stup i kvarten ska det också pumpas mjölk, det är både oskönt och otrevligt. Samtidigt som jag aldrig hinner äta när jag är hungrig. Kan ju tycka att föräldrar på nyföddhetsavdelning borde få mat för att orka ta hand om sina bebisar och få näring till pumpningen. Men nej alla håglösa zombier i sjukhusnattskjortor eller mysbrallor ska leva på färdigrätter och snabbmat. Jag vill inte äta snabbmakaroner igen på 5 år minst! Jag har ätit pulvermos för första gången i mitt liv. När sambon lagat pulvermos och bea-sås på flaska sade han “Man kan inte tro att jag är kock.” Ostkakan jag värmde häromdagen var för 6 personer. Den satt som en smäck. För jag pumpar som en ko och äter som en häst. Och nu när vi flyttat till en barnavdelning där man får sjukhusmat så smakar den just det sjukhusmat, alltså ingenting. Och jag som tänkte att jag kanske borde beställa stora portioner men börjar bli hungrig igen efter 2 timmar när det är 5 timmar emellan. Kan det inte finnas ammande-mamma-äta-som-en-häst-portion-att-välja på?
Jag har inte varit hemma på över en månad. Har inte träffat sambon och dottern på 3 veckor. Så länge har vi aldrig varit ifrån varann. Saknar så det gör ont i själen. Det gör än mer ont att höra Lillan säga att hon saknar. Skär i hjärtat när hon drömt mardrömmar, har ont och gråter och jag bara kan trösta på telefon (blev så distraherad att jag glömde ge Lillen hans mjölk i rätt tid). Tycker synd om sambon som har tufft med en extra närhetssökande Lillan och joxet med att få ihop långa dagar-kvälls-och helgjobb med bara dagöppet dagis + sköta hushåll. De verkar leva på pannkakor och en o annan köpepizza. Min tillvaro är inte kul men jag finner mig liksom i situationen. Fast allt oftare har jag lust att rycka loss alla slangar som är ivägen när jag ska hålla i min bebis, smasha sönder sjukhusfönstret, hoppa ut och skrika, och därefter springa iväg till närmsta restaurang som serverar något kryddigt och smakrikt. Ja jag kan se det framför mig, som en förrymd fånge i tofflor och sjukhusnattskjorta med håret på ända å glasögena på sne. Fick höra att jag är stark. Svarade att jag måste ju. Det är bara att gilla läget. Men åh vad jag vill hem!
Varför måste det alltid vara så fantastiskt omysigt på sjukhus?
Follow
