Sjukdomen – det var så det hände sig, del 3

Avslutande fortsättning på: Sjukdomen – det var så det hände sig, del 1 & 2

… Några månader senare blev jag jättesjuk.

När inte vården hjälpte sökte jag en massa annan hjälp som byggde upp mig en del men det får bli andra inlägg. Det var mycket skit som hände under de åren som drog ned mig något fruktansvärt. Allt vill jag inte berätta. Bland annat en pojkvän som misshandlade mig psykiskt och vänner som svek på grund av saker jag blivit utsatt för. Jag blev än en gång väldigt ensam – en återkommande hemskhet i  mitt liv (så var det även mycket under uppväxten). Men tack vare bland annat silversmidet och några gamla djurrättsbekanta fick jag med tiden lite vänner. Sedan träffade jag min sambo, vi flyttade ihop ganska snabbt och fick barn.

Jag har skrivit en del i bloggen om min besvikelse på psykvården. Fick tjata i 8 år innan jag ens fick en psykolog. Mellan olika personer jag fick prata hos var det långa mellanrum då man lätt hade hunnit ta livet av sig. Det var en kurator som jag mest pratade av mig hos – hjälpte inte något särskilt, en arbetsterapeut – som väl egentligen inte ska hålla på med prat-terapi, en sjuksköterska med terapiutbildning – som bara tyckte synd om mig jämt (i flera år). Det hjälpte inte ett skit, bekräftade ju bara hur dåligt och jobbigt jag hade det. Det tog mig några år att inse för jag visste inte att man kunde få annan slags hjälp. Sade att “det här hjälper inte, kan jag inte få en psykolog?” och då äntligen fick jag en. Jag var nöjd först, men det gick inte framåt. Jag tror inte att det kunde gå framåt så dåligt som jag mådde av min livssituation där jag kände mig låst på alla sätt och vis. Jag mådde jättedåligt av press från myndigheter, hotet om utförsäkring och tillslut utförsäkring. Det var några arbetsträningar som misslyckades, jättejobbigt varje gång. Kände mig som en ekonomisk börda för min familj. Var låst  i trång lägenhet fast jag behöver hus, stora ytor och natur för att må bra. Psykologen började pressa mig (jag klarar inte press!), hacka på mig för sådant jag misslyckats med, säga att jag borde göra saker jag hade jätteångest för (istället för uppmuntran), fick bara höra en massa negativt om sådant jag gjort och gjorde. Fick sitta och försvara mig att jag visst är bra på en del saker! Kände mig mobbad och mådde skit efter samtalen. Först tänkte jag att terapi var jobbigt ibland men tillslut insåg jag att det här är inte bra. Jag bröt tillslut med psykiatrin, har inget förtroende för dem längre, inte i Göteborg i alla fall, de fick mig till och med att må sämre. Sådant jag mått bättre av är saker jag fixat och gjort själv. Sedan kom jag fram till ett beslut om att söka hel sjukersättning (väntar fortfarande). Och här är jag nu. Jag har haft återkommande depressioner och ångest under åren. Myndigheter, vården och ensamheten har många gånger orsakat och/eller gjort det värre. Nu vill jag bara ha lugn och ro. Jag vet att jag inte klarar ett arbete så som det fungerar i den här världen med de krav det innebär. Jag har efter många års kamp accepterat det. Att jobb inte är förutsättning för ett ok liv. Att jag behöver skapa mitt liv på ett annat sätt. Att jag är sjuk eller funktionshindrad vilket man nu ska kalla det, men att jag har många bra egenskaper och saker i mitt liv. Nu vill jag bara leva i lugn och ro med mycket kärlek.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har många gånger undrat hur sjutton jag har överlevt all skit som varit. Att jag inte svalt ihjäl, hoppade från ett fönster, förgiftades av tabletter, att jag den gången jag letade rakblad för att skära sönder armarna inte hittade något, att vänner lyckats ringa när jag varit på väg att göra slut på allt. För depression är en dödlig sjukdom. Ångest kan vara som att leva i helvetet. Stressproblem gör att man inte fungerar. Social fobi skapar förödande ensamhet. Ibland tänker jag att det måste vara någon mening med all skit, att jag fortfarande lever, att det måste bli något bra av det här.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Mående, livsvisdom and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Sjukdomen – det var så det hände sig, del 3

  1. Maria says:

    Fint att du delar med dig. Tung läsning, men fint att veta. Kramar Maria

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *