Sjukdomen – det var så det hände sig, del 2

fortsättning på: Sjukdomen – det var så det hände sig, del 1

…Orkade ingenting. Kunde knappt tänka. Allt var meningslöst.

Jag slutade kliva upp, låg i 2 dagar tills jag hade en tid hos psykiatern på studenthälsan. När jag inte kom ringde hon, fick höra hur det var och sade åt mig att ta in på sjukhus. Min vän som jag bodde hos fixade taxi och följde med mig till psykakuten. Jag orkade inte ens sitta upp i väntrummet så de ordnade en säng åt mig att vänta i. Sedan fick jag fylla i en skattningslista där man skulle ge poäng på alla depressionssymtom. Jag hade högsta poäng på allt. Ingen matlust. Ingen ork, en enorm trötthet. Sömnproblem. Långsamt kroppsspråk. Svårt att tänka/hålla ihop tankarna – kunde inte läsa, såg orden men fick inte ihop dem, när jag läst klart en mening hade den första delen fallit bort. Ingen initiativförmåga/förmåga att ta tag i saker. Värdelös koncentration. Ingen sexlust. Ingen livslust. Självmordstankar. Och det värsta av allt – den enorma hopplösheten som genomsyrar allt! (en del beskriver det som att livet blir som en svartvit film -färglöst). Bara låg och väntade på att dö (för det kändes som att jag skulle göra det). Ångesten satte sig alltid i halsen på mig och jag kunde inte svälja. Åt nästan ingenting. Gick ned en massa i vikt så anorektikerna på avdelningen blev avundsjuka på mig. Drack så lite att de satte vätskelista på mig, hotade med att ge mig dropp om jag inte drack på ett dygn. De tjatade så mycket om hotet att jag tillslut vägrade dricka nästan bara därför. Så jag fick dropp. Skulle gå förbi sköterskornas rum den kvällen för att få min medicin innan jag skulle sova. Men när jag skulle gå därifrån vek sig benen och jag kunde inte gå själv. De fick släpa mig i säng – det är riktigt läskigt hur svag man blir av vätskebrist. Fick panikångestattacker på sjukhuset med och ångestdämpande medicin som inte hjälpte ett skit. De proppade i mig massor av mediciner så att jag blev yr och vinglade runt på avdelningen, men inte hjälpte det. Ökade doser, mer mediciner, för höga doser. Det var den enda “hjälp” man fick. Det fanns inte ens något att göra, bara en tv som alla på avdelningen skulle samsas om. Hur ska man då kunna må bättre? Den gamla 75-årige gubben som styrde avdelningen satte direkt diagnosen borderline på mig och alla andra självskadande unga tjejer som de inte visste hur de skulle hjälpa. Några år senare gjorde jag en utredning som visade att jag inte alls hade det. Jag fick senare diagnoser på andra grejer men de håller jag för mig själv.

Efter 2 månader blev jag så gott som utsparkad från sjukhuset, de sade att de inte kunde göra mer för mig. Då ville jag inte därifrån för jag hade blivit institutionaliserad. Kände mig trygg där, världen utanför hade blivit läskig. Vågade inte åka spårvagn på grund av rädslan för att få en panikattack och inte kunna fly, så jag fick öva med en sjuksköterska och hennes praktikant och det gick bra så då vågade jag sedan. Kom hem till min vän igen men strax därefter fick jag en egen lägenhet. Där bodde jag i 5 år som var fruktansvärt jobbiga, ensamma och ångestfyllda på många sätt. Det var förhållande som slutade illa, förhållande som var illa hela tiden, vänner som betedde sig oerhört illa, vänner som svek, skit som hände. En massa tjafs, ångest och väntan med försäkringskassan varje gång jag behövde förlängd sjukersättning (de orsakade min telefonfobi).  Väntan och krångel med fruktansvärt inkompetent vård och kamp för att få hjälp. En enorm kamp mot min ångest och sociala fobi som jag delvis övade bort under enorm plåga och ångest (ett steg framåt och två tillbaka, två steg framåt och ett tillbaka). Jag hade mycket ångest i den lägenheten. Självskadade mig på olika sätt och försökte ta mitt liv. Ambulans till sjukhus och magpumpning är riktig misär. Blev inlagd 2 gånger till det året – dessa gånger på det ökända Lillhagen, en fruktansvärd plats med personal som inte brydde sig ett skit, ännu värre än psyket på Sahlgrenska. Min dåvarande bästa vän som alltid tog hand om mig när det var illa, och pratade otaliga ångestfyllda timmar i telefon, fick lova att aldrig köra mig till psyket mer. För där var man tvungen att låtsas må bättre för att få åka hem från att vara fängslad i ett kallt elände utan medmänsklighet.

Jag insåg alltmer att jag hade väldiga problem med stress. Var väldigt bra på att stressa upp mig själv inför allt möjligt. Som när jag hade fest sprang jag omkring som en snabbt andandes stel jojo för att bli färdig med mat, städ och att allt skulle vara perfekt – någon tryckte ned mig i soffan för att ta det lugnt men jag kunde inte. Jag kunde heller inte springa till spårvagnen som jag alltid gjort förr, för det tog bara stopp. När jag blev stressad att göra saker så knöt det sig och gick inte alls. Jag hade blivit allergisk mot stress. Något som jag sedan läst, känt igen och pratat med andra utbrända om. Det var när jag läste om att utbrändhet ofta kommer ett tag efter en lång jobbig period, med inte bara mycket att göra utan även psykisk press, som jag förstod. Jag hade blivit utbränd av att plugga utomlands. En psykolog jag träffat hade haft en annan patient som också blivit utbränd av att plugga utomlands. Där var en enorm press, med mycket att plugga för att få sina CSN-pengar, läsa och skriva akademiska uppsatser på ett annat språk i en annan kultur på andra sidan jorden. Samtidigt som de jag bodde med stötte ut mig och jag blev väldigt ensam och utelämnad. Ett av mina syften med resan vara att bli bättre på att vara social men min sociala fobi skaffade mig ganska få bekanta. Jag genomförde det ändå för jag ville inte misslyckas. Några månader senare blev jag jättesjuk.

Del 3 kommer imorgon.

Follow