Sjukdomen – det var så det hände sig, del 1

Jag har fått en undran om anledningen/grunden till sjukskrivning. Insåg att jag nog inte skrivit så mycket om det. Det blev en ganska lång text så jag delar upp den i tre delar som postas varje dag från idag.

 

Det är svårt att säga när det började för ångest är ju något som byggs upp under många år, kanske hela livet, av dålig självkänsla, negativt tänkande och oro. Jag minns en tid efter gymnasiet när alla vänner hade försvunnit och jag jobbade natt som personlig assistent åt ett litet barn. Jag var så fruktansvärt ensam. Bodde själv i en lägenhet, hade inga jobbarkompisar, inga vänner kvar att umgås med. Det hände några gånger att jag fick svårt att andas, trodde att det var fel på mina lungor. En gång vågade jag ringa till akuten men den som svarade var ganska otrevlig och tyckte inte att det var något. När jag ändå försökte framhålla att det var jobbigt sa hon att jag kan ju komma in om jag ville det då. Men med ett sådant bemötande så vågade jag ju inte, och ringde aldrig mer. Först många år senare förstod jag att det varit ångest och att personen som svarade borde varit kompetent nog att förstå det och ta det på allvar! Så mycket lidande det kunde ha sparat…

Några år senare, 2002, flyttade jag in hos en pojkvän i Göteborg för att plugga. Det hände att jag kände starkt obehag och fick sådär svårt att andas. Jag minns en gång i duschen att jag bara lade mig ned på det kalla golvet. Pojkvännen lade handdukar på mig för att jag inte skulle frysa och sprang och lagade mat till mig. Men mat var ju det sista jag ville ha när jag blev sådan. Året efter 2003, pluggade jag i Australien ett halvår (jobbigt på många sätt). Tillbaks i Sverige sov jag en gång över hos en vän. Fick svårt att andas och han öppnade fönstret åt mig för att få luft. Vi pratade ibland om hur jag mådde och han var den som övertalade mig att söka hjälp. Jag var som många andra väldigt anti det här med psykologer och terapi. Men jag började gå hos en psykiater på studenthälsan. Kanske hjälpte det till att sätta igång allt, men förmodligen hade det hänt förr eller senare ändå.

Jag började må sämre, bli deppigare, saker kändes tyngre. Hon skrev ut medicin till mig mot depression men jag sjönk bara djupare och djupare. Bodde hemma hos min bästa vän (han som jag tidigare var tillsammans med). Jag började på rejäla panikattacker, mycket värre än de jag varit med om tidigare. Det var först nu jag fick veta vad det var för något. Jag hade inte haft en aning om att något kunde kännas så fruktansvärt oerhört obehagligt! som om kroppen attackerade sig själv och jag ville bara fly men kunde inte fly från min kropp. Ett fruktansvärt tjockt obehagsmoln i bröstet. Det brukar beskrivas som att det känns som att man ska bli galen, svimma eller dö! Jag hade total panik och visste inte vad jag skulle ta mig till. Hyperventilerade, drog in luft gång på gång men det kändes som att jag inte fick in någon luft, halsen snörptes åt, jag var yr. Sprang och satte mig i fönstret för att få luft. Skakade och grät. Funderade på att hoppa ned på gatan för att slippa allt, men risken att överleva med skador hindrade mig. Det enda man vill göra under en sådan attack är att fly. Men man kan inte fly från sig själv. Man är hjälplöst fångad och attackerad av sin egen kropp och själ. Ångesten satte sig alltid i halsen på mig. Kunde inte prata när någon pratade med mig under en attack men jag förstod precis vad som sades. De kom snabbt, på en sekund, så snabbt att jag oftast inte hade en aning om vad som triggat dem.

Attackerna kom allt tätare, ibland två på en dag och jag var helt slutkörd i många timmar efteråt. Minns att jag var på en nyårsfest men jag var inte alls glad och jag förstod inte varför. Det blev allt svårare att plugga. Vi hade en vetenskapsmetodkurs och jag förstod inte ett skit av diagram och tabeller, trodde att jag var dum i huvudet. Minns att jag satte mig långt bak nära dörren på föreläsningarna för att kunna springa ut om jag fick en panikattack. Den hösten pluggade jag sociologi, gick på sångkurs, sånglektioner, tränade kick-och thaiboxning tre gånger i veckan och cyklade överallt (14 gånger i veckan enkel väg). Jag var supervältränad och hade muskler för första gången i mitt liv. Men en dag när jag cyklade till träningen så ramlade jag och kunde sedan inte fortsätta. Det tog emot. Vände hem igen. Någon gång i början av 2004 slutade jag gå upp ur sängen, slutade äta och  drack knappt. Orkade ingenting. Kunde knappt tänka. Allt var meningslöst.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Del 2 kommer imorgon.

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Mående, livsvisdom and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Sjukdomen – det var så det hände sig, del 1

  1. Pingback: Den sjuka processen | TantMango

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *