Jag har insett att jag många gånger varit rädd för personer som jag sedan blivit bra vän med. Jag har trott att de ska tycka något dåligt om mig. Vilket de inte alls har gjort. Det var den dåliga självkänslan som ställde till det.
Första gången jag låg på psyket fanns där en tjej som hade koll på allt eftersom hon varit där så mycket. Hon kände till personalen och hur allt fungerade på avdelningen, kände och kunde alla stammispatienter och namnet på alla mediciner och deras funktion, kunde ställa diagnoser minst lika bra som personalen. Satt med stammisarna och verkade sådär cool som jag inte kände mig. Jag kände mig som en nybörjare inom den världen och trodde att hon tyckte jag var en tönt. Men en dag satt vi bredvid varann och åt och började prata, sedan slutade vi inte. Vi pratade i timmar, hade massor gemensamt och blev goda vänner på en gång. En kort tid därefter blev vi tillsammans och har efter det varit goda vänner i många år.
När jag en gång började med silversmide tog det lång tid innnan jag fick vänner där. Jag kan blir rätt tyst när jag inte känner folk för då vet jag inte vad som passar att prata om eller tror att det jag vill säga låter dumt. Tur då att det kom en pratig person som gjorde att flera av oss lärde känna varann. En vän jag fått där är likadan som mig med nya människor. Vi har senare berättat för varann att vi suttit där gång efter gång och tänkt att “hon måste tycka att jag är skittråkig som inte säger något!” båda två samtidigt! Vi visade oss vara ganska lika och förstår varann och kan numera prata massor.
En annan vän från silversmidet tänkte jag att hon skulle jag nog vilja bli vän med. Men jag trodde att hon tyckte jag var tråkig, och jag trodde att hon var för snygg för mig, kände mig för ful – inte i samma liga. En sån som hon skulle väl inte vilja vara med en sån som mig? Hon är nu en av mina närmsta vänner.
Jag berättade för en vän häromdagen att jag var typ rädd för henne första gången jag träffade henne. Hon var så rapp och jag var rädd att verka långsam eller puckad. Kände mig inte så snabb i huvudet på den tiden, huvudet var så fullt av ångest då. När jag berättade detta för henne häromdagen sade hon att hon alltid har beundrat människor som tänker efter innan de pratar. Och så berättade hon om en vän till henne som hon träffat när de var krokimodeller: “Jag citerar: Hon hade gröna ögon, svart hår till knävecken, kurvor som en jävla gudinna. Fylliga bröst, rundad mage, perfekt runda höfter. första gången jag såg henne fick jag ångest. Jag var vältränad, plattbröstad, med väl uttalade muskelgrupper. Hon fick mig att känna mig okvinnlig som helvete. Jag fick henne att känna sig fet, berättade hon sen ! SÅNA JÄVLA DUMHETER! Vi var sjukt snygga, och hade massa egna issues.”
Så mycket vi får för oss. Jämför oss med andra. Så himla galet! Tänk om vi bara kunde fatta att vi är bra från början!
Jag ska fasen börja tänka så! Jag är skitkul, snygg, intressant och bra att vara vän med för de som passar ihop med mig, och resten vill jag ju ändå inte vara med!
Follow
Så sant så sant!