Det har cirkulerat artiklar om en bebis med downs syndrom häromsistens. Vars mamma skilde sig med pappan för att han ville behålla honom. Barnet föddes i Armenien, mammans hemland. Sjukhuspersonalen täckte över bebisens huvud och sade åt pappan att det var något fel på barnet och att de skulle lämna bort honom. Pappan vägrade och därför skilde sig mamman. Så han tog med sig barnet till sitt hemland Nya Zeeland. Många förfasar sig och säger att mamman är så hemsk. Men sådan är kulturen i många länder, man förväntas lämna bort barn med downs syndrom. Likadant var det i Sverige för inte alls länge sedan. Mats Melins (ICA-Jerry) mamma vägrade lämna bort honom, men många gjorde det. Efter vad någon skrivit på nätet fungerar det såhär idag : I östeuropa lämnas de på barnhem och vid 5 års ålder flyttas de till mentalsjukhus där 75% dör inom ett år. . . Barnen i Kina som föds med downs får inte papper, så de går inte ens att adoptera.
Sedan hittade jag denna artikel med moderns version av det hela. Att pappan bara hade bestämt hur det skulle bli. Det är svårt att veta vad som är sant.
I dagens Sverige kan man göra allt enklare tester på om ett foster har kromosomavvikelser. Alltfler gör abort på grund av att fostret har downs. I Danmark (som började med detta tidigare) föds nästan inga personer med downs längre. I en del länder lämnas de bort. Här får de inte ens finnas.
När ska personer med Downs syndrom räknas som fullvärdiga människor?
Follow
Men fy vad hemskt att folk har såna tankar till dessa, fina barn..
Kan de inte vara glada för att de har möjligheten att få barn, de är inte ofrivilligt barnlösa, de Kan få barn..
Nä, alla barn är lika värda!