Genomgående i hela mindfulnesstänket är just att lära sig att inte gå in i sina tankar och låta bli att värdera dem. Man ska liksom se dem flyta eller promenera förbi. Och varje gång man upptäcker att man fastnat i tankar (för det gör man!!!) ska man gratulera sig själv för att man upptäckt det. Så småning om ska man bli bättre på att låta tankarna vandra förbi och faktiskt vara närvarande i det man gör just nu, för då kan vi engagera oss med hela vår uppmärksamhet på det vi faktiskt gör och må mycket bättre. Och tjosanhejsan så blir allting bra! eller nåt… Dagens psykvård verkar se detta som en universallösning mot stressproblem, oro, ångest, depression(förebyggande) m.m. Tyvärr håller jag inte med. Det har inte funkat helt för mig. Jag gick en 8-veckorskurs för några år sedan, var den enda i gruppen som verkligen gjorde övningarna varje dag och ändå kände jag inte att det förändrade så mycket. Mer än att det var skönt att göra vissa lugna övningar och att det nog hjälpt mig att njuta av och uppskatta saker mer. Jag tror inte på universallösningar. Mindfulness kanske hjälper de som inte har så allvarliga problem att de är långtidssjuka att slippa hamna där. Jag tror mer att olika saker kan hjälpa lite var. Mindfulness kan vara en del.
Follow
