Mia Skäringer har skrivit så klokt om att lyckofasaden tar död på oss. Hur vi hela tiden matas med bilden av att allt är så perfekt. Kändismammorna är perfekta och gör allt på en gång. Människorna runtomkring oss låtsas inte om hur illa det kan vara. Jag hatar det, det kväver oss. Vill inte vara som Gulletussan som förtvivlat försöker låtsas att allt är perfekt fast tillvaron rasar. Vill vara mer som Tabita, hon som säger som det är, utan knussel, som lever livet. Jag tänker att öppenhet är bra, att visa att livet kan vara svårt, för alla har vi våra strider. Jag delar med mig av en del av mina i bloggen. Igenkänning känns skönt. Även om det inte är samma situation är det en lättnad att veta att andra också kan ha det tufft här i livet. Att andra inte heller är perfekta. Man måste inte vara så jävla lycklig hela tiden.
Follow
Jag läste också den krönikan och den var fantastiskt bra 🙂 Kram till dig!