Knappoperation

Lillen har varit på sin fjärde operation, bytt ut PEGen mot en knapp. Vi fick kallelsen precis dagen innan vi reste iväg. Vi skulle dit på morgonen dagen efter vi kommit hem på kvällen efter att ha åkt långt hela dagen. Jag som hade tänkt att Lillan skulle vara trött och få vara ledig från dagis dagen efter. Lyckades i alla fall ändra så vi fick läggas in 2 timmar senare. Man blir ju inlagd dagen innan op för provtagningar och samtal med inskrivningsläkare, narkosläkare och i vårt fall nutritionsjuksköterska. Vi hade också en tid för ultraljud på grund av hans fortfarande oförklarliga smärta. De kollade njurarna för att se om det var en knyck på kissröret men det var det inte.

Denna gången var det mycket lättare att ligga inne för vi var inte så låsta på salen som tidigare då man måst ringa på knappen och be om hjälp med Lillens mat, sin egen mat och allt hela tiden. Något jag verkligen hatar. Nu kunde jag ta Lillen i vagnen, göra iordning vår mat och till och med sitta i matsalen och lära känna en annan mamma. En som hade en liten bebis som fått stroke.

Han skulle opereras tidigt på morgonen. På morgonen ringde de från op och sade att han skulle in en kvart tidigare, hade precis hunnit klä på mig. Så det var bara att flänga iväg och sitta där igen med honom i famnen när han fick en tratt över munnen och somnade. Sedan skulle jag äta frukost men det gick ju knappt. Detta var en lättare operation där de inte skär upp något utan bara går ner i magen, tar bort PEGen och sätter i knappen utifrån. Men det är ju alltid nervöst med nedsövning o allt. De tog också prover i magen för att se varför han har ont men det dröjer visst innan vi får svar. Ett hörseltest gjordes också (eftersom vi en gång försökt i vaket tillstånd och han inte var still nog och det inte gick att få bort öronvaxet utan att läkaren lyckades sticka honom så trumhinnan blödde. Det är klart att en bebis inte kan vara still… det borde de väl veta).

Någon hade gissat att allt skulle ta en timma och så tog det 2, 15. Jag hann bli skitnervös och börja tänka en massa jobbiga scenarion. Men det hade gått bra, öronundersökningen hade tagit tid. Sedan hade han visst vaknat upp och charmat personalen med sitt skratt och goda humör men sov länge innan han vaknade bredvid mig på uppvaket. Både när han skulle somna och vaknat var det andra barn i salen som grät. Blev så rädd att han skulle göra det med för han börjar ju ofta gråta när anda gråter. Men det slapp vi. Narkosläkaren sade att “han är så go”, ja han är ju så glad nuförtiden. Sedan kallade han honom för “Lilla Buddha”. Jo han har ju blivit rätt tjock.

Vi fick åka hem redan samma dag. Fast egentligen ville jag inte – var ju så skönt att få prata med andra, sova i ett svalt sovrum och ha lugn och ro. Tog verkligen emot att åka hem till stök (katten välkomnade oss med intorkade tarmar på golvet och det var jord i huset efter allt växtbärande), ensamhet, kvavt sovrum och gnäll (en 5-åringsfas?). Cancerfonden ordnade massage för föräldrar, ljuvlig men kort och hade behövt sova efteråt. De ordnade också föräldrafika på kvällen så jag hängde kvar ett tag innan vi åkte hem. Skönt att få prata med fler. Sambon röjde bort det värsta. Och dagen efter städade vi och satte in takfläkt i sovrummet. Lillen är go och gla och verkar inte ha ont av operationen alls. Lägger sig ofta på mage och tränar sig stark.

Lilla Buddha

Lilla Buddha

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Barn, föräldraskap. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *