Jag minns hur du brukade skratta. Ett alldeles sprittande smittande skratt från hjärtat. Den där uppsluppna glädjen och öppenheten har charmat många. Den är så du. Jag minns hur vi skrattat och gråtit till varann. Hur vi talat om livet, känt igen oss i erfarenheter, delat insikter och tankar. Drömt om framtiden. Levt livet i vår tuffa tillvaro. Kämpat och trott på bättre. Gett varandra styrka. Pendlat mellan ångest, glädje och hopp. Men något hände dig som över en natt. Jag hängde inte med för det gick så snabbt. Du liksom kröp ihop och blev rädd för allt. Jag har försökt stötta och finnas där men känner att jag inte räcker till. Min ork blir också trött. Vet inte vad jag ska göra, hur jag ska få ut dig ur ditt skal där det är så mörkt och gör så ont. Hur ska jag få dig att minnas hur fantastisk du är? att hitta glädjen i livet igen? Jag saknar ditt skratt.
Follow
Vad svårt! Och ont och mörkt! Jag sänder ljus och hopp och styrka. Kram!
Pingback: En sådan som bryr sig | TantMango