Ibland är det ganska svårt att blogga. Jag bara stirrar in i datorn och är tom i huvudet, trött. Det funkar aldrig direkt efter arbetsträningen. Idag var där riktigt tufft ett tag. 3 helnya inskolningar med föräldrar, samtidigt som barnen gjorde hyss, slog sig, grät och höll på. Tack och lov för lastbilen med grävskopa som kom och ryckte upp buskar utanför staketet. Den fick dem att glömma allt och hänförda titta på. Sedan kom en traktor. Barn och stora fordon alltså. De är så fascinerade! Ska försöka orka en dag till denna veckan så jag kan få prata med chefen. Vill ha ett hoppfullt svar, det skulle lätta en del ångest. Det är mycket som känns tröstlöst nuförtiden. Orken och livsglädjen har gått och gömt sig. Och Lillan är inne i en “vägra-lyssna-alls-utan-bara-lägga-sig-ned-period”. Människor utan barn vet inte vad tålamodsprövning är.
Kom att tänka på att livet är som en viss barnsång (vadå arbetsskadad?) :
“Imse vimse spindel
klättra upp för trån
ner faller regnet
spola spindeln bort
upp stiger solen
torkar bort allt regn
imse vimse spindel
klättrar upp igen” Bildkälla
(eftersom ingen vet vem som skrivit sången antar jag att den är ok att publicera + att alla kan ju den redan)
Follow
