Går att beskriva på tusen olika sätt men ändå kan ingen förstå som inte haft det själv. Ett molande värkande obehag i bröstet. Som att kvävas inifrån. Som att ätas upp av ett svart hål inifrån. Dendär obehagliga känslan man inte kan skaka av sig, som bara blir starkare, som får en att inte sova om nätterna – eller att bara vilja sova för att slippa känna. Känslan som förlamar, paralyserear, tuggar på själen obarmhärtigt. Känslan av att bära flera ton. Och när man vaknar på morgonen kan det kännas lätt för en halv sekund, tills man kommer ihåg, och den tjocka obehagsklumpen landar som en bomb i bröstet. Då är det tungt att finnas till. Då handlar det inte om att leva utan att överleva. Att hitta sitt sätt att härda ut mot förhoppningsvis bättre tider. Inte en dag i taget utan en stund i taget. Vila, meditera, läka, göra må-bra-saker, pyssla med en hobby, kanske försvinna in i en fantasivärld av böcker, spel etc. Hitta likasinnade på nätet som stöttar varann. Prata med någon som bryr sig för att reda ut tankarna och försöka se lösningar. För att bara orka finnas.
Follow
