Förhörd av försäkringskassan

Häromdagen blev jag uppringd och intervjuad av försäkringskassan angående min ansökan om permanent sjukersättning. Det var läskigt.”Hur mår du?” sade hon. “Hjälp vilken stor fråga” sade jag (och visste inte var jag skulle börja eller hur mycket jag skulle säga). “Hur ser din dag ut?” sade hon då. Jag fick förklara att jag går upp för min dotters skull om morgnarna. Annars hade jag legat kvar. Lämnar på dagis, går hem och vilar eller åker på arbetsträning, ibland arbetstränar jag hemma. Hon frågade om det är jobbigt med kollektivtrafik, så hon måste ju ha läst min ansökan. Och så fick jag för tusende gången förklara för en myndighetsperson att det är en arbetsträning som inte är som ett jobb, att det funkar för att det är kravlöst och att jag får jobba hemma när jag inte orkar ta mig dit “Ja det är ju ingen som blir arg på mig om jag inte dyker upp”. Hon frågade om intressen men jag har ju inte ork till det nu när arbetsträningen tar så mycket kraft.

“Är du politiskt engagerad?” F-kassan har frågat mig det förr. Då frågade jag varför de frågade så. De måste tydligen ställa den frågan. Har fått det förklarat för mig förr att i så fall heter det att man orkar arbeta. Känns väldigt odemokratiskt…

“Är du trött på helgerna också?”. “Ja jag blir trött av allt.”Hur sover du?” “Vaknar ofta. “Så då är du trött?”. “Jo”. “Tror du att du kan arbeta” Idiotfråga! Varför skulle jag annars ha ansökt om sjukersättning? Jag fick räkna upp alla de arbetsträningar jag misslyckats med. Lika jobbigt varje gång att bli påmind. Vill gärna kunna lägga det bakom mig. Försökte förklara varför det inte fungerat – att jag pressar mig i månader, får ångest som blir värre och värre, blir tröttare o tröttare. Tills det inte går längre. Tills kroppen och själen inte kan tvinga sig dit mer. Tills jag fastnar i ångest och sjunker ner i depression för att jag pressat mig så hårt.

Jag hatar att man alltid blir så ifrågasatt. Det känns nästan som att man ljuger när man inte gör det. Jag gillar inte telefonsamtal men hellre det än något jobbigt möte där man blir stirrad på och måste tänka på hur man ser ut och för sig. Men man vill ju inte berätta personliga saker för en dömande myndighet. Känns som att bli förhörd. Blir rädd för hur det jag sade bedöms och hur det går med ansökan. Hela förhörssituationen är obehaglig. Det är ju inte som att prata med en vän direkt. Fick fjärilar i magen resten av dagen och blev kallsvettig av ångest. Hoppas jag sade “rätt saker”! Det är tungt att bära på ovissheten kring hur det går, att inte kunna göra annat än vänta. Jag förstår inte varför det ska behöva ta sådan tid?

Jag har varit utförsäkrad i över 1 år. Det suger stenhårt! Regeringen kan ta sin omänskliga politik och stoppa upp i röven!

Follow