För sitt barn är man en otillräcklig människa som vill klara allt

En vän sade att det är tur att hon inte är utförsäkrad för då skulle folk ha blivit nedslagna  Hon är en sådan som inte finner sig i skit. Men jag gör det, för jag känner mig tvingad, för att ha en inkomst, för jag har barn. Men det har gjort mig till en sämre mamma och det känns fruktansvärt. Det tär på en att stå ut med all skit, all oro för hur det ska gå, alla överslätande förklaringar när man frågar om framtiden. Att inte bli tagen på allvar, förnedrad och nedtryckt i skorna. Jag vaknar varje morgon och vill mest bara dö. Men jag går upp och tar Lillan till förskolan för jag ska tjafsa med myndigheter och/eller få en stunds vila för att orka med all skit som tär.

Jag har ett fantastiskt barn. Envis som få som kommer att nå långt i livet. En fantastisk liten människa som är min stora glädje. På morgnarna vill hon inte kissa, inte byta blöja, inte klä på sig, inte gå ut, inteinteinte… Det värsta av allt är inte all skit man får. Det är det att jag som var känd för mitt stora tålamod har tappat humöret och skrikit åt mitt barn som börjat gråta. Jag gissar att de flesta småbarnsföräldrar tappar tålamodet ibland, men det känns ändå hemskt. Och så känner jag mig jättehemsk och säger “förlåt mamma var dum” tusen gånger. Och så får vi ändå springa till dagis och komma in och skämmas när de redan börjat äta frukost. En dag fick jag nog. Mitt barn ska inte behöva lida för den skit som jag blir utsatt för. Det är inte henne jag ska skrika åt. Det är dem som beter sig illa. Det är dem som får mig att vilja skrika och vråla som världens envisaste 2½åring som jag borde skrika till. Jag kanske borde. Men jag vet inte om det skulle hjälpa mig ur denhär situationen. För den måste ändras. För mitt barns skull. Jag borde kanske fixa hel sjukförsäkring i alla fall. För jag kan inte ta mer förnedring. Aldrig mer ska det få gå ut över mitt barn. Hon är viktigast av allt. All min energi ska gå till henne. Vi måste få ro.

Vi är så många. Uförsäkrade, Fas3:are, socialbidragstagare, som blir förnedrade av myndigheter gång på gång på gång för att få de fjuttiga små slantar som man inte ens kan klara sig på.  Varför blir det inte massdemonstrationer på gator och torg? Varför störtar vi inte regeringen som ställt till med dethär? -För att vi inte orkar. Men vi måste kanske orka ändå. Om vi ska ha våra liv kvar.

 

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Barn, föräldraskap, Mående, livsvisdom, Tankar om viktigheter. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *