Det blir för mycket med arbetsträning, osäkerhet och grejer som tynger mig. Borde stannat hemma både igår och idag. Men man pressar sig för man vill klara saker som andra klarar. Vill inte vara sjuk. Vill inte vara fattig. Vill inte leva det här smärtsamma livet. Försöker hålla fasaden och inte låta de andra veta hur illa det är. Vill inte vara jobbig. Skäms för att man inte klarar mer, inte ens sådant man klarade förr. Skäms för att man mår dåligt. Personer med ångest blir experter på att inte visa det, men ibland lyser sprickorna igenom. Idag kämpade jag med om jag skulle berätta eller ej. Min arbetskamrat undrade om jag var snuvig men då sade jag som det var. “Jag har ångest”. Och så möts man av”Oj, är det något vi har gjort?”” Ja det är tungt att jobba här” “I Sverige handlar allt om pengar” “Den och den och den hade den utbildningen men det blev krig och hen får jobba med dethär” “Ja livet är orättvist”. “Finns det ingen utbildning du kan gå? -Vad hade du helst velat göra?”. -Silversmide. Det fanns en utbildning men den har lagts ner nu (tack vare regeringen). Jag kanske inte hade klarat den på heltid men jag kunde försökt. Jag ska nog inte jobba med människor, det blir för mycket ångest. Helst skulle jag nog flytta ut i skogen och silversmida och skriva.
Follow
