Ett beslut

Jag har bestämt mig. Jag ska söka permanent sjukpenning. Det har varit en lång process att komma fram till det. Ville absolut inte det för några år sedan. Jag skulle ju komma tillbaka. Hitta mitt drömjobb, ha en karriär, rädda världen, hjälpa alla andra olyckliga själar. Jag har ändrat, funderat och oroat mig så många gånger genom åren kring vad jag ska bli. Tillslut så insåg jag att jag aldrig kommer att klara heltid. Jag fick inte ens ihop aktiviter jag ville göra och behövde. Det blev för jobbigt, för tröttsamt, för mycket ångest, för lite vila. Jag har gått på så många kurser, aktiviteter, grupper, förberedande arbetsträningar och arbetsträningar genom åren att jag vet rätt väl vad jag klarar. (Och de allra flesta av dessa har jag tagit reda på och fixat själv eller tjatat mig till, för vården och f-kassan har knappt någion info eller stöttning alls.) Jag har också lärt mig gång på gång att de perioder man mest sitter hemma så deppar man ihop och tillslut blir det läskigt att gå ut. Så jag har ändå försökt ta mig iväg. En del dagar har det gått, andra inte.

Jag har verkligen kämpat i åratal för att må bra, för att få hjälp och stöd, för att dö när det varit för jobbigt, för att leva när jag ändå haft något slags hopp. Jag har frågat, tjafsat och tjatat med psykvården, f-kassan och arbetsförmedlingen i åratal. För att jag velat må bättre och ha en trygg inkomst. Det har tagit så mycket energi och dragit ned mig jättemycket. Ibland har jag undrat om den ursprungliga sjukdomen finns kvar eller om det är allt myndighetstjafs och skit som gjort mig fortsatt sjuk. Det är så sant som det är sagt: “Man måste vara frisk för att orka vara sjuk”. Jag har gått på så många arbetsträningar som misslyckats. Det är enormt tungt att bära varje gång. Har mer och mer fått förstå vad jag inte klarar.

Förnedringen. Den ekonomiska situationen att alltid behöva vända på pengarna och oroa sig över det. Den konstanta pressen man känner att arbetsträna och klara det, att inte ens få vara sjuk och borta från arbetsträningen  för då är det karensdag och ännu lägre ersättning – fast man redan är sjuk från början. Oron över hur det ska gå. Ångesten och utslitandet av att pressa sig till sådant man inte klarar. Dessa pressande myndighetspersoner som borde haft anställning hos militären eller egentligen inte jobba med människor alls, på grund av av sin minimala empatiska förmåga och oförmåga att lyssna och ta på allvar. Allt detta drar ned en så mycket. Jag mår sämre än på några år. Livet rinner förbi samtidigt som man försöker klara det. Hela situationen är ohållbar. Jag tappar humöret, känner inte igen mig själv som hade så bra tålamod förut. Har man fått för mycket skit och tvingats säga ifrån hundra gånger så tär det på hälsan och humöret. Äntligen hittade jag en sysselsättning som jag älskar. Att skriva som en journalist. Men det fick mig också att inse. Att jag skulle inte klara ett riktigt journalistjobb med alla krav, stress, flängande och sociala kontakter det innebär. Och det är ändå mitt drömjobb. Men det funkar inte med någonting som innebär en massa folk eller att ringa, och det kan inte vara någon krav och stress alls. Enda anledningen till att det funkar just nu är att det är kravlöst. Annars fungerar jag inte. Då tar ångesten och stressen över, kroppen och psyket går på högvarv som vid fara och hjärnan blir till en rörig, klibbig och trög gröt, tillslut sprängs gröten i ångest och gråt. Allt tar stopp.

Insikten att jag mår så mycket sämre, fått sämre tålamod som är så olikt mig och insett att jag inte klarar något jobb. Inte som denna världen fungerar iaf. Har lett mig fram till insikten att jag behöver söka hel sjukersättning. För att inte gå under alldeles. För att få lite lugn och ro från tjafs och skit. För att använda energin till min familj som behöver den, och till mig själv för att orka finnas och ha en chans att skapa nån slags liv som kan kännas ok. På det sätt jag kan.

Jag skrev detta för ett gäng veckor sedan. Har inte vågat posta förrän nu. Men såhär är det. Mitt liv. Jag försöker göra så bra jag kan med det.

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Acceptans, Mående, livsvisdom and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

4 Responses to Ett beslut

  1. Pingback: Det svåra i att vänta på beslut | TantMango

  2. Pingback: Sjukdomen – det var så det hände sig, del 3 | TantMango

  3. Maria says:

    Du är så jävla bra! Heja! Hoppas det känns lättare snart! <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *