En nyhet kan vända så tvärt

Skulle postat detta i torsdags men vi har så dålig mottagning här uppe i Värmland så det blev idag.:

Vi har gått och längtat efter ett barn till. Försökte ett tag och lyckades bli gravid. Har gått runt och varit glad och förväntansfull med en massa jobbiga symtom så som det brukar vara. Det har varit svårt att hålla tyst men man vill inte riktigt berätta innan det är lite mer säkert. 20% av alla graviditeter slutar ju i missfall och de allra flesta av dem sker under de 12 första veckorna. Det har blött och gjort ont ett tag vilket gjort oss oroliga. Det kan bero på antingen missfall eller graviditeten. Jobbigt att inte veta vilket. Så igår fick jag göra ultraljud. Det fanns inget där. Svart. Missfall.

Fick sitta en bra stund i väntrummet efteråt i väntan på att göra ett blodprov. När chocken började lägga sig kom tårarna. Ville inte gråta inför andra men det rann en del ändå. Var så jobbigt att sitta där bland alla magar och barn och människor. Ville bara hem och gråta.

Man känner sig så speciell när man väntar barn. Så viktig. Man går runt och gör något storartat. Skapar liv. Jag hade så sett fram emot en liten bebis i Januari som skulle lysa upp vintermörkret. Lillan skulle tyckt om en bebis, så förtjust som hon är i dem.  Jag hade precis berättat för henne att det bor en liten Spock i mammas mage. Jo man måste ju kalla dem för något (Lillan hette Mumin i magen). Hon trodde att hon också hade en Spock i magen, men nej hen fanns ju bara i mammas mage. Nu är lilla Spock borta. Och mamma och pappa är ledsna.

Vi ska åka ut på landet, fira midsommar och sörja. Så jag pausar från bloggen några dagar. Vi klarar det här. Måste bara få gråta först.

Mera om missfallet.

Follow