En hjälte kom till världen, del 2

…fortsättning på: En hjälte kom till världen del 1

Efter några dagar blev han av med morfinet, som saktar ned alla processer i kroppen så kanske skulle magen komma igång. Det misstänktes en tarmsjukdom eller att beck (bebisars första tjärliknande bajs) fastnat i tarmarna. Det blev en massa röntgenundersökningar, prover och tarmsköljningar.

Första gången i min famn

En dag fick jag äntligen hålla honom i min famn, hud mot hud, känguru kallas det. Så underbart! Men helt plötsligt meddelas det att vi ska åka till Uppsala, om 1½ timma! för de har tarmspecialister där som ville undersöka honom på plats. Mina tårar rann så att sköterskorna fick hämta papper åt mig. De sade att de är vana att se ledsna föräldrar. Strax fick jag skynda mig iväg och pumpa mjölk för att inte få mjölkstockning innan vi kom fram, och sedan packa snabbt som tusan innan vi åkte. Jag fick åka i ett litet plan med Lillen medan sambon och Lillan åkte reguljärt. När vi kom fram till barnintensiven i Uppsala kändes det skitjobbigt. Ville inte alls vara där, vi hade ju nyss vant oss vid avdelningen i Umeå. Här fungerade allt annorlunda och det blev ännu mer personal att hålla reda på. Dyrt och trist att köpa färdigmat för den ingår ju inte. Nu var vi långt bort från alla och ingen kunde hälsa på oss eller komma med kläder när allt var smutsigt och tvättmaskinen gick sönder. Helst av allt ville man ju bara hela tiden att han skulle få må bra så att vi kunde åka hem.

I kuvösen på väg med flyget till Uppsala

Eftersom han räknades som stabil fick han snart bli flyttad till ett samvårdnadsrum tillsammans med oss. Det är inte mycket till privatliv när personal kommer in och tittar till honom stup i kvarten, även nattetid, men ändå så skönt att få ha honom nära. Gång på gång på gång har det varit otaliga röntgenundersökningar, prover och lavemang. Och inga tydliga svar på vad problemet egentligen var. Så frustrerande med all denna väntan på svar och undersökningar som han får stå ut med. Lavemangen går oftast bra, det verkar skönt för honom att få ut skiten därinne och han pressar ofta på själv som en liten gnu. Så stark. Små stick går ofta an men det här med att bli fasthållen kan göra honom riktigt upprörd. Så hemskt att se sitt barn ledset och man gör vad man kan, sjunger, tröstar och matar med sockerlösning. För att vara så liten har han stått ut med så mycket och varit med om så mycket. Han är verkligen våran hjälte.

En solig dag vilse med storasyster i Uppsala

Lillan är så go mot lillebror. Sjunger för honom och klappar på kinden, men kan inte sitta stilla vid honom. I längden blir det ohållbart att ha en energisk fyraåring på ett sjukhus. Man måste hålla på och roa henne och hålla henne lugn. Tack och lov för lekterapin, där finns hur mycket skoj som helst att göra. Vi turades om att gå med henne dit, till en fågeldamm (som vi hittade för att jag gick vilse som vanligt) och sambon och hon var på Pelle svanslös nya lekplats som ligger i just de kvarteren där sagorna utspelas. I fredags åkte sambon och Lillan hem. Hon behöver komma tillbaks till sitt liv med dagis, vänner m.m. och sambon behövde jobba (och han fick nog också nästan spatt av att vara här så länge). Vi trodde att jag och Lillen skulle få åka hem på måndagen men nu verkar det bli operation på onsdag (imorgon), så förmodligen några dagar efter det. Skönt att äntligen få besked och att det händer något. Nervöst. Så nu är det jag och Lilleman ett tag framöver. Tomt men också lugnt och skönt.

Syskon

Vi har så fantastiskt fina grannar och vänner som ställer upp, fixar därhemma, hör av sig och bryr sig. Mitt i all oro och smärta har det betytt så mycket. Känns så tryggt och bra och jag är så tacksam. Vi har verkligen hittat rätt plats på jorden. Ska bli härligt när vi äntligen får komma hem. Jag börjar bli sjukt sällskapssugen nu.

Follow