En hjälte kom till världen, del 1

Jo vi  har fått en liten bebis. Och hela världen vändes uppochner.  Det var en lång förlossning som känns onödig att återge nu. Värkarna började på torsdagen och den natten åkte vi in. Men inte förrän på lördagen var det dags. Då gick allt helt plötsligt väldigt fort. Mitt under krystningarna drar läkaren fram sugklocka och drar ut bebisen som glider ur mig i en krystning. Sedan springer hon iväg med en liten blå figur på armen, alldeles lealös. Och jag kunde inte springa efter. Först då fick jag veta att andningsfrekvensen gått ned och navelsträngen var runt halsen – därav sugklockan. Han kunde inte andas själv så de fick puffa hans lungor fulla med luft. Där fick jag ligga med ett icke-fungerande ben pga ryggbedövningen och ett sprucket underliv, medans sjukvårdspersonal flögs in med helikopter från Umeå, barnmorskan fixade personnummer (tydligen viktigt för inläggning) och sydde ihop mig. Sambon tog en bild på honom som han visade mig och det första jag tänkte var “Han ser ju ut som en asiat, men det är ju inte möjligt, nej det är downs syndrom.” Och jo det misstänkte de ju.

Äntligen fick jag köras ut i rullstol och vara med honom en kort stund. Jag pratade och sjöng innan personalen tog över. När de puffat luft i lungorna hade de spruckit så att luft läckt ut utanför. Därför fick de nu operera in två slangar som skulle dränera ut den luften. De grejade med honom i timmar för att göra honom stabil nog att flyga. När han lyftes in i kuvösen inför flyget hade han så många sladdar att härvan var tjockare än honom själv. Sambon grät då och då under dagen och sade att han hade gråtkalas. Jag brukar mest hålla mig lugn och reagera senare men när vi såg  helikoptern flyga iväg med honom brast tårarna.

Lillens första bild

Vår lille prins som nyss börjat andas

Personalen tyckte att vi var för trötta för att köra så vår fantastiske granne som passade Lillan tog med barnen och körde över halva Västerbotten för att hämta och skjutsa oss till Umeå. Vi hamnade på ett familjerum nära barnintensiven där Lillen låg. En dag åkte sambon till förlossningen i Lycksele och hämtade bilen, Lillan och grejer hemma vi behövde. Vi hade ju varken kläder mat eller något, som hade tänkt åka hem snart efter förlossningen. Men han var så förvirrad och glömde hälften av grejerna som jag noggrant skrivit ned. Och varje gång han sedan skulle handla glömde han något. Så uppstressad stackaren. Jag tog mig inte så långt eftersom jag hade fruktansvärd smärta efter att ha blivit sydd. Jobbigt men jag brydde mig inte så mycket, Lillen var viktigare. Sambon kallade mig cowboy eftersom jag gick så. Det är jag och Zeb Macahan liksom. Fattas bara ett hölster och en pickadoll.

Under en randig filt Våran lille hjälte

Så konstigt att inte få vara och sova med sin bebis hela tiden. Det värsta av allt var att inte få hålla honom och gosa med honom, bara hålla en hand och klappa lite. Och så sov han hela tiden på grund av morfinet. Det var så mycket maskiner som pep stup i kvarten, men det var vanligtvis ofarligt, de var inställda på att varna för minsta lilla och vi fick förklarat vad de mätte. Allt var så sterilt, händer skulle tvättas och spritas hela tiden och när jag pumpade bröstmjölk var det en omständlig procedur med spritning, desinfektion och noggrann märkning. Så frustrerande att inte få amma på riktigt, kände mig som en ko. Först fick han näringsdropp och sedan när den kom igång, min mjölk i en sond. Han fick också smaka lite i munnen och ta på läpparna som annars blev så torra. Men en dag slutade han bajsa och fick inte äta i sonden mer, bara dropp.

En sköterska frågade mig hur det kändes och jag sade “Ja vad säger man? “Huvet upp och fötterna ner och kaos däremellan?” sade hon. Jo sa jag, och tänkte att det nog var mer huvet ner och fötterna upp och kaos däremellan.

Under traktorfilten

De första dagarna fick han lite hjälp med andningen, sov mest hela tiden och vi klappade på honom och stoppade in fingret i hans hand. “En liten prins sover här” stod det på en skylt.

Downs syndrom blev bekräftat på ett test, men vi var rätt säkra hela tiden på grund av en massa tecken. Personal frågade hur vi kände kring det. Vi var lite chockade först men mest chockade över att han inte andats och all dramatik som var. Sambon sade “kan vi inte ha en odramatisk förlossning någon gång?”.  Man blir ju alltid kär i sitt barn, tänker jag. Till en undrande kurator sade sambon “Det är vårt barn” och hon sade att alla reagerar inte så. Vi hade diskuterat KUB-testet under Lillans graviditet och ogillat det. Dels för att det ger 1% risk för missfall, och för att det visar om fostret har kromosomförändringar, vilket har fått en del att göra abort pga det. Vi tyckte då att det var ganska hemskt och sade att barnet skulle ju bli älskat oavsett. Jag tänker att vi har flyttat till rätt plats. Där vi bodde förut med en massa skitungar hade det inte blivit bra. Men i vår gemytliga by hejar man på varann och ser efter varann. Downs syndrombarn är kända för sin stora kärleksfullhet och jag tänkte att han kommer bli byns lilla goding. Ja han måste vara ett väldigt smart barn som som sett till att födas hos oss. Så mycket kärlek som han kommer få av oss och vår släkt och vänner.

fortsättning följer… En hjälte kom till världen del 2

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Barn, föräldraskap and tagged , , , . Bookmark the permalink.

7 Responses to En hjälte kom till världen, del 1

  1. Malin says:

    Åh Angelica vad stark du är! Hoppas, hoppas att det går bra för den lille gossen och att ni snart får komma hem och att blir bra. Hoppas också att du mår mycket bättre nu med det nya livet i Norrland!

  2. Pingback: En hjälte kom till världen, del 2 | TantMango

  3. Pingback: Året 2014 | TantMango

  4. Pingback: Peg-operation | TantMango

  5. Pingback: Grattis du store lille hjälte och glädjespridare! | TantMango

  6. Pingback: Året 2015 | TantMango

Leave a Reply to TantMango Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *