En epok går i graven

När jag blev sjuk och mådde helvete fick jag uppleva den enorma ensamheten och meningslösheten det innebär att bara vara hemma och inte göra något meningsfullt och givande. Det gör att man mår ännu sämre och ännu mindre orkar gå ut. En ond cirkel. Något som, vi sjuka alltid måste kämpa med. När jag hade kommit ut från sjukhuset satt jag och sökte på nätet i 2 dagar på ångest, depression, psykisk ohälsa etc. Då ramlade jag på en sida om ett aktivitetshus. Det var till för oss med psykisk ohälsa, för att vi skulle ha någonstans att vara, ha något att göra, en trygg miljö där man får må dåligt. De hade olika kurser och aktiviteter. Jag blev sugen på keramik och silversmide. Åkte på studiebesök med min kurator (på den tiden hade jag aldrig vågat själv). Kurserna var fulla men termminen efter skulle jag börja. Jag hade så mycket social fobi och nervösångest att det tog mig tre gånger att ens lyckas ta mig hela vägen in till kursen. En gång åkte jag en hållplats för långt, missade var jag skulle av och hamnade på ändhållplatsen. Spårvagnschauffören blev arg och röt till något taskigt. Jag gick av och storgrät. Gick en bit men kom inte längre. Ångesten förlamade mig så jag blev sittandes i kylan. Ringde en vän som fixade så att en annan vän kom och hämtade mig. Tredje gången fick vännen följa mig dit. Då lyckades jag gå ända in, och det var inte så farligt. Det var väldigt svårt med sociala saker på den tiden.

Jag fick lära mig silversmide som blivit en viktig del i mitt liv. Slutade en period för att jag fått för mig att jag skulle lära mig spela gitarr men saknade silvret och kom tillbaks, det hade blivit en del av mig. Har fått några fina vänner där som jag är tacksam över. Det var många gånger stämningen och folket som gjorde att man tog sig dit trots jävelångest. För där kunde man vara konstig och må skit, alla förstod. Man kunde t.o.m. prata om saker, förstå och peppa varann. Jag har fått mkt mer bra info om vilka möjligheter och rättigheter man har där än vad psykiatrin någonsin gett. T.o.m. när jag fick barn drog jag dit med bebis och allt. Satt och smidade medans Lillan sov eller studsade glatt i babysittern. Även efter spårvagnsincidenten tog jag mig dit trots skräcken. För jag visste att jag skulle må skit om jag bara stannade hemma, och på silvret mådde man lite bättre. Silversmide är det enda jag kan koncentrera mig på brukar jag säga. Jag utvecklade min kreativitet som jag inte ens visste att jag hade. Gjorde en massa vackra smycken. Blev bra på något. Keramiken gick jag också på till och från. Det är kul att gojsa med lera men någon hejare på att dreja blir jag aldrig, det är skitsvårt. Men det finns andra tekniker att göra en massa snygga saker med. En hel del ringlade skålar, egengjorda pärlor och andra skojiga saker har det blivit.

Jag vet inte hur det hade gått med mig under alla mörka år om jag inte hittat aktivitetshuset med silversmidet, keramiken och de fina vänner jag fått där. En oas bland allt elände. Tack för denhär tiden! Keramiken och silversmidet flyttar till andra aktivitetshus. Men silversmidet och vännerna kommer jag alltid ha med mig.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Kreativt, Mående, livsvisdom. Bookmark the permalink.

One Response to En epok går i graven

  1. Pingback: Att ha en värdefull hobby | TantMango

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *