En dotter är så mycket mer!

Varför går vi för jämnan och säger till små flickor att de är fina och söta? Vad gör det med en människa när det är nästan de enda komplimanger hon får höra? när det dessutom är ett barn? Barn som bara suger i sig av allt, som svampar. Lär vi dem att utseende är viktigt? Lär vi dem att fina klänningar och kläder och hårspännen och frisyrer är viktiga för att få komplimanger. Lär vi dem att dagar med pösiga brallor och mörka tröjor är de inte värda någon komplimang? Jag har nog inte riktigt velat tro det, även fast jag varit rädd för det – dethär snacket om att flickor får komplimanger för sitt utseende och pojkar förväntas vara tuffa och häftiga. Nu ser jag det hända mitt eget barn. Hon får så mycket komplimanger för speciellt klänningar och “fina” kläder. Jag ser andra småflickor på förskolan som åmar sig åt mig i sina rosa tröjor med gulliga motiv och frågar “är jag fin?” och jag vet inte vad jag ska svara.

Jag vill inte anklaga någon. Jag gör det själv ibland säger “fin” och “söt” och sådant. Blir arg på mig själv. Försöker ge komplimanger för olika saker, kanske extra för sådant som flickor sällan får höra. Du är stark, smart, tuff, rolig, modig, en going m.m. Men framför allt för hon höra “Jag älskar dig” varje dag, av ingen speciell anledning, inte pga någon egenskap, bara för att hon är.

Min dotter hittar mina hårklämmor, sätter i sitt hår och säger “Lillan är fin!”. Det skär i mitt hjärta när jag säger “Du är alltid fin” och jag tänker att hon förstår nog inte vad jag menar. För någon har lärt henne att man är fin med hårspännen. Jag målade naglarna en dag och hon ville också. Så vi målade hennes naglar med. Jag försökte göra det till en kul grej. Hon tyckte att det var roligt när det glittrade. Men från många andra fick hon direkt höra “har du målat naglarna, vad fint!”. Igen, jag vill inte anklaga någon, bara väcka tanken. Är dethär sättet att prata till barn verkligen bra?

Inte ens min sambo hade förstått allvaret och min fasa för dessa ord och vad de gör med mitt barn fast vi pratat om det flera gånger. Häromdagen fick jag förklara att när jag gick i högstadiet var jag helt fullt övertygad om att jag var fulast i hela världen. Jag hatade mig själv något så otroligt. Det har tagit många år av kämpande och självkänslabyggande för att komma ur det. För att kunna säga de till synes enkla meningarna “Jag är ok” och “Jag ser ok ut”. Detta var något helt okänt för honom, han hade aldrig känt så, hade inte en aning. Jag vet knappt någon kvinna eller ung tjej som är nöjd med sitt utseende, och inte känner att de måste banta, sminka, raka, fixa och dona med sig titt som tätt utan att känna sig ok när de inte gjort det.

Är det verkligen därför alla tycker om min dotter, för att hon är söt och fin? Inte för hennes fantastiska personlighet? inte för att hon är underbar på många sätt?  Nej jag tror inte det, det är något vi sorgligt nog lärt oss att säga. Jag hade älskat henne även om hon hade en böld över hela ansiktet. För att hon är hon, en fantastisk människa!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Barn, föräldraskap, Mående, livsvisdom, Tankar om viktigheter. Bookmark the permalink.

14 Responses to En dotter är så mycket mer!

  1. Hej hittade hit från kommentarsfältet på Blondinbellas blogg. Blev väldigt upprörd när jag läste hennes inlägg där hon i princip säger att jämlikhet mellan könen är ett påhittat problem.

    Tycker det du skriver om i det här inlägget är så himla viktigt att ta upp! Jag har jobbat som förskolepedagog och nanny (samt unga tonåringar på läger) och jag har alltid varit noga med att föra genusneutrala dialoger med barnen och prata med pojkar och flickor på samma sätt. Personligen märker jag att barnen mår bättre av det. Barnen leker bättre när de vuxna i deras närhet inte särskiljer könen och de inte känner att det är skillnad mellan tjejer och killar. Till och med larviga ytligheter som att killarna blir glada när man säger att de är fina och tjejerna glada när man säger att de är tuffa. Med könsneutral (eller egentligen bara en mer könsbalanserad) uppfostran är jag övertygad om att barnen fokuserar mer på individualitet och personlighet än kön.

    Din dotter har tur som har en sån medveten mamma! Heja dig!

  2. Lina says:

    förstår precis vad du menar och fortsätt kämpa!

  3. Malin says:

    Klart att barn alltid är fin oavsett hur dom är klädda, men vem blir inte glad av att få höra att man är fin när man har piffat upp sig lite extra?! Min dotter har vi uppfostrat så att hon vet att hon alltid är en fin tjej både utåt och inåt, det säger jag till henne varje dag. Men hon blir såklart extra stolt om jag säger det när hon gjort sig fin och vem fungerar inte så och varför ska vi ändra på det?! Se till att ditt barn växer upp i en trygg miljö med ett starkt självförtroende så ska du se att nagellacket är det minsta problemet här i världen. Vi har barn som svälter , mördas , våldtas. Fundera på hur vi ska hjälpa dom istället! Ps. Jag kommer inte att läsa din blogg igen så har du en åsikt till mig, maila . Adjö

    • Men ojdå här var det någon som tog det hårt! Varför bli så upprörd över att hon spekulerar lite?

      Hör du det räcker inte alltid med “en trygg miljö och starkt självförtroende”. Jag har haft det hur tryggt som helst och mina föräldrar har jobbat med att vi ska få bra självförtroenden, tror du inte att alla vettiga föräldrar vill det? Men människor (speciellt barn) påverkar av annat också, utan för det trygga hemmet. Det finns så mycket att påverkas av, hur bra självförtroende man än har så lär nog barn sig att det är viktigt att vara fin om hela bekantskapskretsen tjatar om det. Det kan sätta spår och i tonåren brukar man vara extra känslig när det gäller utseendet. Då vet man att det är viktigt att jag är fin.

      Jag förstår inte vad svältande, mördade och våldtagna barn alls har med det här att göra? För att de har det sämre? Ja kanske har de det, men det kommer alltid finnas någon som har det sämre än en själv. Ska man bara fokusera på folk som har det sämre än en själv då eller? Den som har det sämst på hela jorden? Ska vi säga till ett svältande barn “nä men ryck upp dig, din kompis blev faktiskt våldtagen också och det har då du inte blivit!”. Vad jag menar är att även små problem är viktiga att uppmärksamma. Varför i hela friden måste det alltid dras upp världsproblem när man försöker lösa “små” problem? Små problem löser ofta större problem. Att lösa utseendehetsen löser ju knappast världssvälten MEN det kan vara en början till att gå ungdomar att må bättre. Är inte det ett problem värt att fokusera på?

      Jag tycker att det verkar som att du tar åt dig väldigt mycket av det här inlägget. Om du nu är så övertygad om att du gör rätt i din uppfostran och att det här inte är ett problem värt att ödsla tid på, varför tar du då åt dig så förbannat?

  4. Ida says:

    Min dotter är femton månader, och hon har redan fattat att när hon får leka med och ha på sig farmors halsband så är alla så glada och har såna mysiga röster (“ÅÅÅÅÅÅHH, va fiiiiiiiiiiiiiiin du är”) så man kan inte göra annat än att flina, kika stolt på halsbandet och hoppa av lycka.

    Jag fick så ont i magen när jag såg hur hon reagerade på detta. Jag mådde uppriktigt sagt illa. Hon är som sagt FEMTON MÅNADER!

    Tror jag mest ville säga tack för att det finns fler människor än jag som verkar reagera på detta!

  5. Amanda says:

    Förstår precis hur du tänker! Tror de oftast leder till att vi tjejer har som högsta mål att bli så snygga som möjligt. Sen sitter man där, skitsnygg fast med timtals jobb och mängder av pengar spenderade. Och vad har man av de? Ingenting förutom kanske nåt slags självförtroende men inte särskillt djupgående..

  6. Jag har bloggat om detta senaste veckan i tja, tre-fyra inlägg och känner mig lite trött på att upprepa mig, haha, men ville bara lämna ett avtryck eftersom jag tycker ditt inlägg är bra och tänkvärt och det är hoppfullt att läsa om att vi är många (om än inte tillräckligt) som tänker på detta och agerar utifrån det. Fortsätt stärk din dotter som du gör!

  7. Jag förstår hur du menar och varför du är orolig. Jag har själv inga barn men vet att jag gör “fel” mot andras ungar (exempelvis syskonbarnen) när jag tjatar om hur söta och fina de är. Eller jag är inte alls extrem som vissa är, jag har börjat fatta att det blir lite för mycket av sånt ibland.

    Känner igen mig i det där att känna sig ful också, när jag gick i högstadiet tyckte jag att jag var fulast i världen. Det berodde inte på att jag aldrig fick höra att jag var fin eller att jag ovanligt ofta fick höra att jag var ful. Det berodde på att jag hade fått lära mig att det är så VIKTIGT att vara fin, men jag var ful. Jag var ful i en värld där man ska vara fin. Jag känner absolut inte så längre, nu när jag är i 20års åldern, nu tycker jag tvärtom att jag ser bra ut. Om det är så positivt vet jag inte, för fortfarande lägger jag ett värde i mitt utseende. Jag mår bättre nu än när jag kände mig ful men har fortfarande den där fin-pressen på mig. Kan dock gå osminkad och orakad.

  8. Maddo says:

    Tack! Bra ord! Du vet säkerligen vilken blogg jag kom hit från och hennes namn är inte värt att nämna för ju mer vi nämner namnet ju mer reklam får hon för sin sjuka syn på könsroller. Stå på dig och gör det du kan så gör jag vad jag kan och förhoppningsvis träffar din dotter en partner som liksom min partner säger att jag passar bäst i jeans och tröja men accepterar och tycker om mig i klänning eller tunika och leggins. Han älskar mig oavsett hur jag klär mig och anser att min kvinlighet ligger i min personlighet! Senast idag fick vår dotter veta att hon var en pojke så om blåa kläder är vad som krävs för att hon ska få vara busig och cool ibland så ska hon få ha blått! Men ibland får hon vara söt och rosa också.. 😉

  9. TantMango says:

    Åh tack för alla fina kommentarer, erfarenheter och pepp! Det värmer och gör det hoppfullt att se att fler tänker på dessa saker. Känns om att man borde samla dessa erfarenheter och göra något bra utav det. Jag har skrivit ett uppföljande inlägg om tankar kring kommentarer och tankarna snurrar vidare så mer blir det nog.

    Malin: Till dig vill jag bara säga. Tråkigt att du är så otrevlig och inte ens försöker förstå. Men förmodligen läser du inte dethär.

  10. Du har mycket kloka reflektioner som jag så väl känner igen hos mig själv. Visst är det svårt och visst vill man att döttrarna ska slippa det där jämförandet och självhatet som du beskriver att du själv kände och som jag också kände, länge… Heja dig och stor kram!

  11. TantMango says:

    Skönt att höra fler som tänker lika, då kan vi nog förändra världen! Tack och Kram!

  12. Så fint, så angeläget och mänskligt skrivet. Dessutom starkt, tufft och modigt. Bra 🙂

  13. TantMango says:

    Tack!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *