Det är som jag misstänkt. Vi var hos logopeden och hon sade att “han suger inte, han skålformar inte tungan”. Så jag frågade rätt ut, “Han kommer väl aldrig att amma?”. “Nej”. Så nu vet vi. Jag kommer alltså behöva pumpa mjölk i många månader till. Nä jag måste inte, all sjukhuspersonal är noga med att säga att det är jättebra gjort av mig att ha pumpat så länge som jag gjort, att det finns bra ersättningar och att det är mitt val. Men jag vill ju det bästa för honom. Bröstmjölk är ju det bästa för en massa saker som allergier, immunförsvar m.m. Och han kommer redan ha mer utmaningar i livet än många andra med sin Downs syndrom-diagnos.
Så jag pumpar på. Det blir knutor i brösten titt som tätt och mjölkproduktionen går ned varje gång vi är iväg på viktiga besök eftersom det blir så långt emellan pumpningarna. Så man får kämpa med att få upp den igen. Det får vara en hög prioritering. Jag har klarat 3 månader. Om 3 månader kommer han delvis äta mat så då får jag pumpa mindre i alla fall. Han kan svälja, det sade logopeden. Så det kommer funka tack och lov.
Eftersom man inte brukar ha sond så länge så ska Lillen få en knapp (PEG) i magen istället, där man då sprutar in maten. För en sond irriterar nässlemhinnan, gör det lite svårare att andas, dras lätt ut av barnet och lossnar och krånglar med tejpen hela tiden, tejpen kan också ge permanenta märken. Så en knapp ska vara enklare, och bara ge ett litet ärr. Fast han sövs ned under inopereringen och det känns ju sådär. Men på något sätt måste man ju äta. Tack och lov att vi bor i denna tid i detta land så att det ändå går.
Follow
