Det svåra i att vänta på beslut

Jag har försökt tänka att det ska gå bra. Lita på läkaren som sade att med alla dessa tidigare sjukskrivningar som gått igenom så borde denna (om permanent sjukersättning) också göra det. Fick ett andra hotbrev från F-kassan häromdagen, om att det blir avslag om inte läkarintyg kommer in inom ett visst datum. Samma dag som det kom in. Varför dessa hotbrev hela tiden?! Som ger en hjärtat i halsgropen varje gång. Det är inte mitt fel att det tog 2 månader att få en läkartid. Tiden det skulle ta till beslut har förlängts, som väntat. Läkaren har fått förfrågan om förtydligande, som väntat. Sedan ska det utredas och det är ju tydligen tidskrävande. Jag förstår inte vad som tar sådan tid? Har de för lite personal får de väl anställa fler. Jag ska kanske bli uppringd och frågad saker. Hjälp vadå? Vad ska jag säga? Det känns som att vara i rättegång. Som om det vore ett brott att vara sjuk. Behöva bevisa sin oskuld när man redan är utsatt. Man förväntas lämna ut sig så mycket, säga rätt saker. Alla dessa möten och samtal med myndighetspersoner man tvingas till. Som man behöver hålla sig väl med i rädsla för att de skulle skriva eller göra något dumt mot en. Känns som att man måste spela en roll man inte vet hur den ska spelas, för att passa in på någons bild av en psykiskt sjuk. Man är så utsatt. Vågar inte verka för glad eller se för välvårdad ut. Jag som älskar fina kläder och mycket smycken vågar knappt se ut som mitt vanliga jag på möten. För många människor tror att man mår bra när man ser bra ut. När det snarare kan vara så att man försöker må lite bättre genom att göra sig fin. Egentligen vill jag bara skrika “Dra åt helvete och låt mig vara!” åt alla myndigheter. Fly ut i skogen bort från all skit och bara få vara.

Follow