Första arbetsträningsdagen efter semestern och jag är helt slut i huvudet. Det är alla ångestskapande tankar som tar den mesta energin från oss som lever med ångest. Sociala grejer har jag alltid haft svårt för och det har nog orsakat det allra mesta av den ångest livet gett mig. Helt galet att jag utbildade mig till ett socialt yrke, men vem 17 vet i niondeklass vad en vill “bli”? Inte många. Jag är nog rätt bra på att hantera små barn och brukar vara omtyckt där jag arbetar. Men vuxna är något helt annat. Där vet jag inte hur man beter sig, blir osäker, står och tvekar och blir hämmad. Och så känner jag mig dålig och får ångest – som ett brev på posten. En del har övats upp med hjälp av mitt jävlar anamma under åren – vilket också lett till en del ångestattacker när det gått dåligt. Det kan vara j-vligt tufft att gå emot sina rädslor när en inte fått lära sig att vara förlåtande mot sig själv. Egentligen vill jag ju bara vara sådär snäll och go som jag egentligen är. Men dendär personen går lätt och gömmer sig någonstans när en inte känner till personer och omgivning. Jag försöker peppa mig själv att vara jag med andra. Kanske är det en livslång process, och människor är helt enkelt olika bra på det. Kanske ska man acceptera hur man är. Men lite bättre på det skulle jag gärna vara. Har ni några bra knep?
Follow
Jag ville bara säga att jag känner igen mig så himla väl i det du skriver! Det är inte lätt men du är en underbar människa så fortsätt att vara dig själv. Jag tror det blir bättre med tiden om man tränar på det och jobbar med sin självkänsla.
Lycka till!
kramar
Tack, det känns bra att inte vara ensam. Låter som att du har hopp och det ger hopp för mig. Hoppas det går bra för dig med! Kramar