Lyssnade på Jenny Jägerfelds sommarprogram där hon pratade om hur hon skämdes för sin sjukdom (reumatism), och om hon bara fick rätt insikt så skulle hon bli frisk. Det förvånar mig lite att man tänker så om en fysisk sjukdom, men med psykisk så känner jag absolut igen det.
Jag har letat efter dendär nyckeln/insikten i många år. Funderat tills hjärncellerna blivit snurriga på hur man mår bra och blir frisk. Tänkt att om jag bara fick rätt insikt så skulle jag inte vara sjuk längre. Men dendär insikten har aldrig kommit. Jag har hittat många pusselbitar och insikter om livet och, hur saker funkar och hur man mår bättre. Men aldrig just dendär STORA insikten/lösningen/känslan som löser upp all ångest så att den bara försvinner bort i en dimma. Genom olika behandligar, tankesätt, mindfulness, terapier, att sluta bry sig, vara i nuet, att sluta oroa sig – tänka att allt löser sig, att se på sitt tänkande utifrån, att ha humor; när jag bara slutar bry mig om all skit, när jag väl ha insett hur allt hänger ihop – då ska jag bli frisk!
Men det har inte funkat. Jag tror knappt att dendär insikten som gör mig frisk finns längre. Det finns små delar, men livet är nog såhär. Jag kanske ska sluta försöka göra så mycket som är jobbigt för mig, sånt som bara kör slut på en och tar så mkt energi. Och mer inrätta livet på ett sätt som jag mår bra av. Komma till ro. Kanske är just det poängen. I just detta livet kanske det inte var meningen att jag skulle göra detdär som förväntas, det man ska klara, det jag trodde att jag ville. Kanske skulle jag bara bli klok och hitta en lugn tillvaro. Kanske skulle skriva och/eller vara kreativ. Kanske går det inte att tjäna pengar åt samhället på det sättet men om det är det jag kan så tillför jag ändå världen något. För jag är också värdefull. Jag är någon som berör och älskar människor i min omgivning, är inte det viktigare än ett jobb?
Follow
