Lillen har fortfarande ont. Sedan Januari. Hörde sambon säga till någon en gång att det är så jobbigt att se sitt barn lida. Då slog det mig att jo det är det ju. Jag hade liksom slutat tänka på hur jobbigt det är för det har blivit så vant.
Vi trodde nästan att smärtan höll på att försvinna för det lättade lite i nån vecka strax efter knappoperationen. Men sedan blev det värre igen. Sista 1-2 veckorna har han haft många kraftiga smärtattacker. Fortfarande detdär obegripliga skriker och böjer sig som en båge. Under knappoperationen togs vävnadsprover som visade antydan till inflammation. Det som han redan har fått medicin mot en gång. Nu får han högre dos. För detta är den enda ledtråd vi har.
Det är så skönt för honom att han är go och glad emellanåt ändå
Follow
Pingback: En sjukhusdag | TantMango