Efter att jag fick den lilla blödningen jag nämnde sist började det göra ont nertill i magen. Det blev ungefär som mensvärk som inte gick över. Jag tänkte att det ingick väl i alla dessa gravidkrämpor man får stå ut med, kanske att det gjorde ont pga att Lillan kom ut med kejsarsnitt och nu växte och töjde det i ärret. Men när jag efter 2 veckors ont kom till barnmorskan tyckte hon inte att det var så normalt att ha ont så länge, och efter ett snitt skulle det bara strama lite ibland. Hon fixade mig ett extra ultraljud och då blev jag nervös, de tyckte alltså att det var allvarligt nog att kolla upp.
Sedan bubblade det i min mage men jag var osäker på om det var gaser eller fosterrörelser. Några dagar senare blev jag säker för när jag låg i sängen på kvällen pågick ett rejält långvarigt gympapass i magen. Det bubblade som tusan och tryckte o buktade till och med en del (hade allt bubblandet varit fjärtar hade jag blåst ut halva Sverige!). Rör det sig så så måste ju fostret ändå må bra, då är det nog min mage det är fel på tänkte jag.
Jag var jag på ultraljud. Fostret mådde bra. Lättnad. Jag fick se den och allt blir så mycket verkligare då. En kropp, ett huvud, små armar, små ben och ett tydligt hjärta som slog snabba slag. Wow! Det var precis som jag trodde, det är ärret i magen som töjs och gör ont. Det kan gå över eller vara hela graviditeten. Som att ha mensvärk i flera månader. Men inte på på långa vägar lika ont som jag hade efter snittet i alla fall. Och så alla andra krämpor. Det är ingen dans på rosor att vänta, föda och ha barn. Men det är också kärlek.
Follow
Pingback: Den tärande tröttheten | TantMango