Det kom ett brev. Det stod samma sak som förra gången. Att de bara vill ge mig 75%. Fast att det kom med ett läkarintyg där det uttryckligen står att jag är 100% nedsatt även på anpassade arbeten. Och att arbetsträningen bara är en sysselsättning som jag behöver. De sket alltså i läkaintyget och tyckte att eftersom jag gått på arbetsträningen så kan jag jobba med ett anpassat arbete. Jag stannade hemma 2 av 3 dagar denna veckan för att jag inte orkade ta mig dit. Vilken arbetsgivare godtar det? Vem ställer inga krav? Det finns ju inga sådana jobb. Jag blev som i chocktillstånd.
Skulle ironiskt nog precis iväg på nån undersökning om förtroendet för f-kassan. Det var lite skönt att spy ur sig giftgrön frätande galla om dem=sanningen om hur de gjort mig sjukare och skapat självmordstankar. Alla andra där hade också blivit illa behandlade av dem, den ena värre än den andra. Det spelar ingen roll om man ligger och dör, man tvingas ändå bråka med dem. Det står till och med i deras texter att de inte behöver gå efter läkarintygen. Det är alltså helt godtyckligt vem som får och inte får sjukersättning.
Beslutet tas om nästan 2 veckor. Men jag vet inte vad jag ska ta mig till eller ens vad jag skulle kunna göra. När de inte ens går efter läkarintyg. Orkar inte mer nu. Jag har kämpat så mycket, mer än jag egentligen orkar, i månader för att äntligen slippa myndigheterna. Och så får jag inte det. Jag orkar inte tjafsa med myndigheter för resten av mitt liv. Så fruktansvärt illa som de beter sig och så dåligt de fått mig att må. Orkar. Inte. Mer. Tänker inte gå på ett enda jävla möte till och vara trevlig mot mer eller mindre otrevliga typer som inte bryr sig ett skit om mig. Jag vägrar, det tjänar ingenting till när jag ändå inte får något för det. Orkar bara inte mer. Så som denna process kört slut på mig.
Lade mig tidigt för den fruktansvärda chock och ångest jag fick över detta gjorde mig utmattad och helt borta i huvudet. Kunde inte tänka. Vaknade i morse av en jätteobehaglig mardröm. En stor svart orm jagade mig genom olika rum. Jag var så rädd att benen nästan förlamades och knappt bar mig, kunde bara springa så sakta framåt att den var mig i hasorna hela tiden. Tills jag tillslut lyckades stänga in mig i ett rum och någon fångade in den. Skitläskigt! Kan ormen symbolisera f-kassan kanske?
Lillans ormleksak är på låtsas men jag blir rädd varje gång jag ser den.

Jag blir så ledsen. Man undrar verkligen hur de tänker… Stor kram till dig!
Pingback: Att distrahera bort ångest och vilja veta vägen fram | TantMango