Björnbär och promenader bort från tillvaron

Av någon luddig anledning fick min sambo plötsligt byta arbetsplats inom företaget. Det gör att han fått skitkassa arbetstider, kommer hem på kvällen och hinner bara träffa sin dotter en kort stund innan hon ska sova. Och så tvingas han jobba varannan helg. Han som tog just det där jobbet för att han var trött på att jobba kväll och helg. Nu när jag är sjukare än jag varit på länge på grund av “processen” har jag helt plötsligt väldigt mycket mer ansvar och egentid med Lillan. Livet suger just nu men jag försöker fokusera på allt som behöver göras. En dag i taget. En stund i taget. Kör på tom tank, energi som jag inte har. Några av mina fina medarbetare på Aspekt beundrar att jag orkar ha barn. De frågar mig hur jag orkar? Och jag säger att jag orkar för att jag måste. Det är så det är.

Det värsta med jobbförflyttningen är att det går ut över Lillan, som får träffa sin far så lite. Det skär i hjärtat. Jag försöker underhålla henne tills jag måste hem och laga mat för nu är det jag som måste göra det varje dag, ork eller ej. Går runt på lekplatser i området men jag hatar det. Finns så mycket skitungar här, föräldrar som inte säger ifrån, föräldrar som inte ens är där. Människor som jag inte alls känner någon samhörighet med. Står inte ut med att vara här. Så jag hittar på utflykter, till Universeum där vi har årskort – det var riktigt lugnt och skönt där på en vardag, till roligare lekplats längre bort – men där finns också lite ungar man måste säga ifrån till , och mycket folk som gör mig trött. När vi ändå är i stan åker vi till pappas jobb och åker bussen med honom hem. Då får de lite mer tid och Lillan älskar att åka buss. Hennes mamma hatar det, men vad gör man inte för sina barn. Något trevligare är att ta promenader i skogen, lugnt och härligt, så lugnt som det kan bli med en energisk 3-åring. Häromdagen hittade vi sommarens sista hallon. Lillan fick det och sade att det var surt. Sedan kom en katt och ville kela med oss. Och så hittade vi det jag letat efter, björnbär. Lite grann men ändå. Några var mogna. Sensommarens ädelstenar.

Det är saker att klara och fixa nästan varje dag nu. Försöker fokusera på en sak i taget trots att tusen saker pockar på i huvudet. Enstaka lediga dagar när jag får vara ensam sjunker jag som ned i en lerig luktande dy, under en kall och fuktig dimma. Jag får göra det för att hålla huvudet ovanför vattenytan andra dagar, då jag vill se solen i Lillans ögon, suga kraft ur naturen, se ljusare på tillvaron. Men jag vågar knappt hoppas för det känns som att mitt hopp betyder otur, så många gånger som jag hoppats förr och det blivit skit. Så jag försöker mest vara, härda ut, vara med Lillan. Göra något av tiden som lunkar framåt.

Lillan+katt

Björnbär

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Mående, livsvisdom and tagged , , . Bookmark the permalink.

One Response to Björnbär och promenader bort från tillvaron

  1. Pingback: Den sjuka processen | TantMango

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *