Det känns ofta nuförtiden som att jag inte vill finnas till, att det är för menlöst, jobbigt och hopplöst. Men nu finns mitt älskade barn. Och jag måste finnas för hennes skull. För hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte ångra henne, hon är så underbar. Det bara måste finnas hopp, och på något sätt måste jag vidare och hitta det, hitta drömmens mål och göra allt bra för vår lilla familj. Det är sådant som barn gör med en. De får en att uthärda allt, hur svårt det än är. Kärlek blir inte större än så.
Follow
Hon ser så klok ut din lilla! Kämpa på…jag vet hur det kan va…du är inte ensam!
Du har helt rätt, barn ger kraft när det är svårt.
Anette: ja hon är väldigt klok. Tack!
Sara: Ja verkligen.
Pingback: Ett år som utförsäkrad, ett år med elände och en gnutta hopp | TantMango