Häromdagen hade vi besök på arbetsträningen. En intervju med en person som gjort många av oss på redaktionen upprörda när vi läst hens artiklar. Det blev en intensiv diskussion med upprördhet, missförstånd, förklaringar och undringar. Jag tyckte att det var jätteintressant fast jag inte höll med om mycket. Frågade och försökte få förklaringar. Förstod en del, och en del inte.
Idag fick jag frågan om jag ville vara med på nästa intervju, bara jag och medarbetaren som bjudit in henne, som behövde ställa mer frågor. För han hade tyckt att jag kommit med så bra frågor, att jag hållit mig lugn och att jag försökt förstå. Det är en så fin komplimang att jag blir alldeles varm när jag tänker på det. Men när jag tänker efter så stämmer det ju. Jag är en sådan som vill förstå. Hur ska man annars förändra något här i världen om man inte förstår hur någon annan tänker och känner? Var finns svaren på livets mysterier om inte i människors inre?
För några år sedan fick jag en ny vän som höll på med droger. Han visste mycket väl hur illa jag tyckte om det. Vi pratade mycket och länge om allt möjligt. En dag gick jag till biblioteket och lånade böcker om amfetamin och droger, för jag ville veta mer för att förstå. Han kunde knappt tro det när jag berättade det och verkade tycka att jag var en jättefin person som gjorde så. För mig var det självklart att vilja förstå. Jag tycker inte om att inte förstå, då är det ju svårt att sluta tänka och undra.
Jag gillar det då när man lär känna en människa lite bättre, då när man får veta något mer än bara det ytliga. Det som var en platt bild blir till en intressant saga. Att komma in mer på djupet, se människan, få ett hum om hens tankar och känslor. Då blir jag som lite varm inuti, har förstått lite mer om livet, om mänskligheten. Jag älskar att läsa böcker om andras liv, kända som okända, för man förstår något mer om deras inre då. Om livets mysterier.
Follow
