Att vara social

“Words, nanana, don´t come easyyyyyyy to me. How can I find a way, to make you seeeeeeeee, I love you, Words don´t come easy.”

Jag har alltid haft svårt för att prata. Har varit så sjukt blyg att folk när jag var liten trodde att jag inte kunde prata. Jag hade så låg röst och pratade ännu tystare av rädsla för att säga något fel. Det finns nog med bland mina tidigaste minnen. Rädslan för vad andra skulle tycka eller tänka om vad jag sade. Och jag har aldrig förstått vad man pratar med okända människor om? man känner ju dem inte, hur ska man då veta? Skriva och läsa var mer min grej. Men det krävs liksom i denhär världen av idag att man ska vara så himla social hela tiden, annars är det tydligen något fel. När jag bodde med en vän hos en familj i England några dagar så frågade de henne varför jag var så tyst. Hon nämnde att min pappa var sjuk. Aha, då måste det ju vara därför trodde de. Men jag hade ju alltid varit sådan. En gång på en pub med människor jag inte kände, kommenterade en person att jag inte pratade så mycket. Innan jag hann svara svarade en annan : “Ja man får ju ta sig plats”. Jag ville bara skrika: “Man får ju förihelvete lämna plats!” Men det vågade jag inte. Fick inte ur mig mycket mer den kvällen. Sedan åkte jag hem och bröt ihop i en rejäl ångestattack.

Med åren har jag blivit bättre på det för jag har tvingat mig så många gånger- övat övat övat övat övat. Det har blivit fel och knas ibland och jag har tagit det väl hårt innan jag fick bättre självkänsla och blev mer förlåtande mot mig själv.

Jag tror aldrig jag kommer att bli jättebra på det sociala. Jag har helt enkelt inte den talangen. Har aldrig förstått mig på småprat, det känns så meningslöst ytligt. Men jag har blivit ljusår bättre än jag var förr. För jag har utsatt mig så många många gånger. Ett tips jag fick av en vän var “ställ följdfrågor”. Det stämmer väl rätt bra för alla gillar att bli lyssnade på, att bli sedda, att man visar sig intresserad av dem. Lite tips har jag fått från boken “Handbok i konsten att vara social” av Nicholas Jacquemott. Att jobba upp min självkänsla har också hjälpt (det hjälper mot allt möjligt psykskit). Jag ogillar denna hets i samhället på att man ska vara så himla social hela tiden. Tänk förr när man bodde i små byar, inte sjutton behövde man vara så social då, så mycket nya människor träffade man inte. Människor är olika helt enkelt, och tur är väl det. Bra på olika saker, det berikar världen. Det är ok att inte alltid prata så mycket. Men man kan för sin egen skull träna bort nervositeten.

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Mående, livsvisdom. Bookmark the permalink.

4 Responses to Att vara social

  1. Hanna says:

    Åh! *precis likadan*

    Och visst är det underbart när man hittar dom där människorna man kan umgås med utan att det måste vara en konstant ström av ord hela tiden?

  2. TantMango says:

    Skönt att det finns fler! Ja det är underbart! När tystnaden inte är pinsam.

  3. Eva Lanz says:

    Alla människor är ju olika, men att höra till den tystare skaran behöver ju inte betyda att man är osocial. Jag har mött många människor som pratar otroligt mycket, men de har ju egentligen inget att säga! Bla, bla, bla… Det är faktiskt en konst att kunna vara tyst och inte bara prata för att andra tycker att man ska göra det! Kram <3

  4. TantMango says:

    Ja det har du en poäng i. Kan ofta tycka att det är tröttsamt när en del bara babblar på utan att säga så mycket. Då är det ju bättre att prata när man har något att säga. Jag önskar det vore mer ok att inte prata så mycket. Kram <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *