Jag var så glad över min nya arbetsträningsplats. Men så ska man ännu en gång bli hackad på av myndighetspersoner. Har de satt det i system eller vad? Är det meningen att vi sjuka ska brytas ned? eller är det så vanligt med personer som saknar medkänsla?
Jag hade lagt ned en massa energi på att lägga upp ett schema som funkade för öppettider på arbetet, dagistider, den försämrade kollektivtrafiken, familjemedlemmarnas alla olika behov och ändrat våra dagliga rutiner. Sådant planerande kräver väldigt mycket energi av mig för min koncentrationsförmåga är ofta dränerad av all ångest. Men mitt omsorgsfulla schema blev sågat och måste ändras. För att regler som gällt under tidigare arbetsträningar tydligen inte gällde nu och det skulle jag tydligen ha vetat (eh?!). Och jag skulle visst ha koll på saker kring arbete trots att det var så länge sedan jag jobbade. Fick ingen förståelse för att det var dyrt att åka oftare. Jag har nästan aldrig träffat en myndighetsperson som haft förståelse för att det är jobbigt med ekonomin. Trots att det är en av de allra värsta sakerna med att vara sjuk. Ingen förståelse heller för att mitt barn mått dåligt av för långa dagar på förskolan. “Så är det för alla” fick jag som svar, som om det skulle gjort mitt barns problem mindre! När man ska få stöd och hjälp får man mest veta hur dålig och värdelös för arbetsmarknaden man är = man mår sämre och blir sjukare.
Men också denna stormen får man väl pina sig igenom. Det är skönt att ha twitter, blogg och vänner som faktiskt bekräftar att man blir illa behandlad. Det blir på något sätt lättare att bära då. Eller snarare hålla det bredvid sig så att det slipper gå rätt in.
Follow
