Sambon pratar ibland om hur stel och nervös jag var när vi först träffades i verkligheten, och på vägen dit lyckades jag spy och bli så uppstressad att jag glömde örhängen (som jag alltid har), sitta och skaka som ett asplöv på vagnen och knappt kunna gå på benen när jag gick av. Men efter några minuter märkte jag att vi hade lätt att prata så det gick över. Var ännu värre när jag skulle börja på arbetsträningsstället jag är på nu. Sambon körde mig för jag hade inte energi kvar att åka vagn (har en del ångest kring kollektivtrafik). Men jag ville knappt gå ur bilen, sedan vandrade jag runt och grät och mådde illa, spydde nästan. När jag väl gått dit med tunga steg och träffat rätt person sade hon att jag såg helt förstörd ut och undrade om hon fick ge mig en kram.
Det är så att jag varit så väldigt nervös för ett möte imorgon. Det + att jag mår så dåligt av den nuvarande livssituationen och allt kämpande som inte gett resultat – än, har dragit ner mig något enormt sista tiden. Jag försöker tänka på annat men ångestobehaget kryper upp i kroppen och knoppen och pockar på titt som tätt. Försöker då tänka annat, tänka positivt, eller åtminstone “jag-bryr-mig-inte hur det går för på nåt sätt ska jag följa mina drömmar”.
Hur får man bort nervositeten? En del påstår att man ska tänka sig att folk sitter och bajsar – för då blir de mindre skrämmande och det är något som alla gör. Det kanske funkar för en del men jag blir mest äcklad. Poängen är väl att man ska påminna sig om att alla bara är människor. Jag vill nog hellre tänka på att alla människor har sina rädslor och svårigheter, (som de inte nödvändigtvis visar). Tänker att det är inte de som ska bedöma mig – det är jag som ska bestämma om jag vill vara hos dem, om det de har att erbjuda är något för mig? Och jag gör detta för att jag ska må bra och därmed att min familj ska må bra. Det går som det går och på något sätt ska det gå åt rätt håll.
Follow
Kram och lycka till med mötet!!!