Ibland kan man känna sig som en skitförälder när man råkar vråla till på ungen. När hen för femtioelfte gången vägrar tvätta händerna, klä på sig, byta blöja, sova, klättrar högt, stökar ner och ställer till, bara säger nej till allt, osv. Men jag kan slå vad om att det händer alla föräldrar. Trots att jag fått beröm för mitt enorma tålamod tappar även jag humöret, jag tror knappt man är mänsklig om man inte gör det. Men det dåliga samvetet kommer ändå “jag borde inte ha skrikit sådär”. Ibland vet man med sig att det egentligen är något annat man mår dåligt för. Ibland har man bara en sådan dag när man liksom inte orkar. Ibland har ungen sådana dagar , stunder eller perioder när allt bara är nej eller fel. Men jag tror ändå det är ok. Barnet får lära sig om ilska, att alla kan tappa humöret ibland. Det viktiga är ändå att ett barn vet att det är älskat. Det är den stora tryggheten som tar dem igenom allt. Så länge ett barn får kramar, pussar, beröm, uppmuntrande ord och får höra “älskar dig” så är det rustat för livet, och klarar sig igenom svårigheter. Finns det bara en stark och uttalad kärlek så kan man påminna sig om att man är en helt ok förälder ändå. Kärleken är det viktigaste.
Follow
