Att se sitt liv i ett hus

Ni vet när man letar och tittar efter hus. Man ser bilder och funderar på hur det är att bo där. Vad som är bra och mindre bra, vad som går att ändra och vad det skulle kosta. Hur man kan tapetsera, måla renovera, fixa till. Vilket rum skulle man sova i? Var skulle barnens rum vara? Var skulle alla möbler stå? Var är bra platser för soffan, teven, böckerna, myshörna?, datorer, pysselgrejer osv. Hur ska man möblera kök? Finns det hel kyl o frys eller måste man köpa det och var får det plats? Finns det plats för all förvaring, alla saker, alla möbler? Var kan vi hålla på med våra hobbies, lek, var får gäster plats? Hur rymlig  är trädgården? Var är söderläge och var blir det skugga? Var får odingarna plats? Bärbuskarna? Fruktträden? Lekstuga? Sandlåda? Studsmatta? Gungor? Lekyta? Vad är barnsäkert och bra och vad behöver fixas? Vad finns det för grannar och grejer i närheten? Var är förskolan? Skola för olika åldrar? Hur långt är det till habilitering och sjukhus? Lekplats? Roliga saker i närheten? Vad finns i området? Man kollar upp allt. Skapar sig en bild av hur det kan vara att bo där. Ännu mer när man varit och tittat på huset i verkligheten. Man ser ju tapeterna, möblerna, sakerna, barnen,  gästerna, sig själv framför sig. Man ställer in sig på livet där och hur det kan vara. Känner efter om det känns bra, hur det skulle funka? Man nästan lever där redan. Mer eller mindre på alla hus man varit lite intresserad av. Särskilt mycket på vissa.

Det senaste vi var och tittade på kändes som det bästa vi sett. Hyfsat gammalt och mysigt. Stort med många rum, gott om förråd och matkällare, gammal spis i köket, stor trädgård, till och med en ladugård med en massa garage, små åkrar och lite skog. Men visst fanns det skavanker, det gör det alltid. Som att det bara fanns badrum och toa i källaren, och det var från 70-talet och behövde nog göras om snart. Så då sitter man där och kollar upp om och hur man kan sätta in toaletter och handfat på de andra våningarna, funderar ut när man har råd att renovera badrummet. Och de mintgröna köksskåpen var väl inte de snyggaste, fast lite kul – de kunde vi stå ut med ett tag, sedan måla om, ta bort det kluddiga fula kaklet och sätta nytt, byta ut det brunspräckliga 70-talsgolvet. Det var många gamla tapeter och mycket som var målat mintgrönt eller ljusrosa. Pastellfärger är inte vår grej så jag tänkte att då börjar vi med att måla och tapestsera en massa. Sätta igen en dörr och öppna upp en annan. Täcka över murstoken som syntes med vägg. Sätta in en öppen spis. Flytta hundgården med staket – eller ställa pallkrageodlingar där? Bygga ut altanen? osv. Hjärnan går igång i varenda rum och trädgård och även ladugården med garagen och de andra rummen där kanske höns eller vaktlar kunde bo en vacker dag. Man funderar ju ut allt. Ser livet där framför sig.

Budgivning. Åh jösses vad nervigt! Alldeles för spännande för tant! Och så drog det ut på tiden. Någon hade ju varit och tittat på huset långväga ifrån redan en veckan innan visningen och lagt ett bud på utgångssumman (då vill de nog gärna ha det). Det var ett gäng med folk på visningen på Måndagen också. Skulle bli en extravisning på Fredagen. Någon lade ett bud innan dess. Någon på fredagen och så vi. Sedan var det paus över helgen Gaaah! På Måndagen hände det grejer. Jag flög nästan i taket varje gång ett sms kom. Särskilt meningsfullt att flyga i taket just den gången sambon skrev “Nu har det varit stilla en stund.”… “Det budades för fullt, vi var 4 budgivare. En av dem budade så fort någon av de andra bjudit. (det är en slags taktik men efter vad jag googlat och frågat så har ingen taktik någon direkt effekt). Så tröttsamt!  Så vi väntade en stund för att se vad de andra skulle göra. Då hörde mäklaren av sig till alla eftersom det inte bjudits på en stund. Kom lite fler bud. På eftermiddagen skulle mäklaren ut på kundbesök och kunde inte registrera mer så han meddelade att det skulle avslutas imorgon. Den natten sov jag väldigt lite… funderade ut vad vi skulle bjuda.

Dagen då det skulle avgöras. Väntade på att något skulle hända. Kollade med mäklaren som inte fick tag på en av budgivarna och trodde att den stannat. Det hade den visade det sig snart. Efter en stund visade sig en till ha hoppat av. Nu var det bara vi och de som lade bud allra först (veckan innan) kvar. De höjde så lite varje gång att det verkade som att de inte ville höja så mycket mer. Vi höjde lite mer och de höjde lite igen. Då drämde vi till med vårt slutbud, det borde funka. Sedan kände jag hur jag började skaka, tårarna rinna och det blev svårt att andas. Så nervös att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Dethär vill jag aldrig mer vara med om! tänkte jag. Försökte hålla på med barnen för att distrahera mig. Jag och sambon sms:ade och undrade vad sjutton de höll på med?! Det tog nästan 40 minuter innan något hände. De bjöd över med en liten summa igen. Det var kört. Så surt! Det som kändes som att vi skulle få det. En hel framtid krossad.

Orkar inte ens bryta ihop mer. Orkar inte känna något hopp heller. Är bara som en håglös zombie. Roar barnen, tittar på hemnet, bokar in oss på visningar.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Barn, föräldraskap, Livet på landet, Mående, livsvisdom and tagged , , . Bookmark the permalink.

One Response to Att se sitt liv i ett hus

  1. Stora S says:

    Det kommer. . När det är dags. 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *