Igår fick jag ta hand om en person som hade en panikångestattack. Det är första gången jag sett det utifrån. Men jag minns. Det är som att kroppen attackerar sig själv. Så fruktansvärt obehagligt att man vill sluta finnas till, en massa ämnen bara forsar runt i kroppen och stressar upp en tills man tror man blir tokig. Man blir yr, mår illa och hyperventlilerar, kippar efter luft, vet inte vad man ska ta sig till eller hur man ska komma undan, man är fångad i sig själv – i ett fruktansvärt obehag. Det är svårt att förklara för den som inte upplevt det själv.
En del människor blir osäkra och vet inte vad de ska göra när någon får en panikattack. Håll dig lugn. Se till att personen sitter bekvämt. Prata lugnt. Påminn om att andas lugnt. Kroppskontakt (håll handen, stryk på armen etc.). Berätta vad som händer t.ex.: “Du har en panikattack, det är skitjobbigt men det går över”. Var en medmänniska. Påminn så snart det behövs om att andas lugnt, det gör att attacken går över snabbare. Efteråt är den som haft en attack jättetrött och kanske förvirrad, illamående, yr och ledsen. Då behöver man vila och trygghet, kanske något att dricka och äta. Man kanske skäms. Jag minns själv hur jag brukade vilja gömma mig i något hörn. Men det är inget att skämmas för. Ångest är mänskligt, och vi är många som haft panikattacker.
Vad gör man själv om man får en panikattack? Typ samma sak, försöker andas lugnt och tala till sig själv. Fick ett bra tips en gång om att tänka sig ångesten som en våg. Det är viktigt att komma ihåg att det går över.
Follow
Pingback: En sådan som bryr sig | TantMango