Att distrahera bort ångest och vilja veta vägen fram

Jag har försökt hålla borta tankarna på framtiden, det blir för obehagligt i magen att tänka på. Hade redan bokat upp en massa kulturkalasande och träffa folk, så det gick hyfsat när jag blev distraherad av annat. Stundtals slog insikten mig som ett ilande spjut som hugger sig in genom huvudet, bröstkorgen, ner i magen. Men jag tryckte bort spjutet så att det lurade i bakgrunden. Var på Göteborgs kulturkalas med familjen och vänner flera gånger. Vi åt så mycket gott: Langos, thaimat, grillat, tyska kringlor, smaksatta nötter och bär, churros med sås m.m. Jag träffade en gammal bekant som fått barn och våra barn lekte och åkte karusell på kalaset om och om igen. Att göra ett barn glad är nog nästan det enda som får ångesten att försvinna bort för en stund. På lördagen var det galet mycket folk och en stark sol så vi ville inte stå i karusellkön. Istället fick Lillan en mer långvarig glädje. En dinosaurieballong som numera sover i taket mest hela tiden – när hon inte ropar på oss att ta ned den. Jag shoppade lite på loppis där, ett plagg till mamma och ett till Lillan, och så en barnbok (som vanligt). Tillsammans med vänner såg vi en fantastisk fotoutställning som inspirerade. Träffade vänner hela dagen och hade trevligt.

Hemma på söndagen kom ångesten med stor styrka, för den går inte att hålla tillbaka hur länge som helst. Den var tung och fruktansvärd och höll i sig nästan hela dagen. Så illa att det syntes, både sambon och Lillan frågade om hur det var. “-Är du ledsen mamma?” “-Ja”. Och jag pussade på henne och var samtidigt överväldigat glad över att jag har världens bästa unge.

På kvällen lättade det lite. Jag får försöka drömma om att det går bra. Det är så när man har barn. Man fortsätter gå upp om morgnarna och tiden går vidare. Men jag vill gärna veta att vägen blir lättare att gå, för mina fötter är så trasiga nu. De behöver, läka, vila, vårdas, och lunka barfota på grönskande gräs.

Follow