Att bränna ut sig, igen

Jag har bränt ut mig. Igen. Efter en lång förlossning med ett avslut på liv och död. 7 veckor sjukhusvistelse större delen ensam med en bebis som utsattes för mer eller mindre plågsamma undersökningar och operationer, som skulle matas varannan timme dygnet runt, som hade ont och tog tid på sig att läka. Sedan månader hemma, alldeles för mycket ensam vuxen med 2 barn med helt olika behov ,med en sambo som jobbar kväll varannan vecka. Med bebismatningar 7 gånger dygnet, sedan 6 gånger om dagen och pumpningar 4-6 gånger om dagen. Aldrig kunna lägga sig när man är trött eller få sova ut. Så många sjukhusbesök, habiliteringsbesök och körande hit o dit, planerande o joxande med mjölk o pumpning. Ständigt hålla koll på mattider och se till att ha pump och el för att kunna pumpa för jämnan. Smärtan när det blir för länge mellan pumpningar och man måste pumpa ännu oftare för att få upp samma mängd igen. Ständig omvårdnad av bebis med tarmproblem, ätproblem och behov av extra träning. En bebis som är slapp, lealös och svag i kroppen, som inte går att ha i bärsele utan måste bäras runt överallt. En mammas rygg som ibland skär som knivar. En bebis som har ont i månader, skriker, spänner sig och måste vaggas flera gånger om dagen. En bebis som kräks mycket och bajsar oceaner som bara en tarmopererad kan. En femåring som pratar, tjatar, gnäller, aldrig är nöjd. Som vill ha lek och stimulans. Som är petig med mat olika från dag till dag. Som är alldeles för “på” sitt bebissyskon och ständigt måste passas. En femåring som grät i telefon och pratar i månader om hur mycket hon saknade mamma och lillebror när vi var på sjukhuset. Att ständigt känna att man aldrig räcker till som mamma, att hinna med både hushåll, extrasysslor OCH lek, stimulans och närhet.

Att se in bebis lida, så många gånger på sjukhus, nålstick, röntgen(fasthållning), lavemang, matningar (med kräkreflexer), operationssmärtor, svullnader, oförklarliga smärtor, spyattacker osv. Att ständigt trösta men aldrig bli tröstad. Att ständigt ta om hand. Små och mellansmå barn. Laga mat, diska, städa, plocka, torka, byta blöjor och tvätta i otroliga mängder. Alltid finnas till hands. Hämta o lämna på dagis, alltid ha en extra att bära och hålla koll på. Torka spyor medans man kör bil. Passa tider på dagis, sjukhus, hab, bvc. Bilar som går sönder, kostar pengar. Resekvitton att komma ihåg att be om på vartenda besök, fatta hur man fyller i alla olika kvitton och skicka in. Vårdnadsbidrag att krångla med och söka. Ringa överallt och ändra tider när det krockar, klumpar ihop sig, lillen har ont – och telefontiderna alltid drar ut på allt. Ständiga brev på posten “Till målsman för…” med kallelser hit och dit. Uppåt 30 telefonnummer att hålla reda på till alla inblandade specialister på ditt och datt. Att vara telefonassistent, privatchaufför och sjuksköterska åt sitt barn. Komma ihåg alla namn och tider, övningar och behandlingar. Operationer och inläggningar på sjukhus – aldrig få vara ifred men ändå alltid ensam. Sällan träffa andra vuxna mer än sjukvård och specialister att prata sjukdom och problem med. Att månad efter månad ligga back på sömnkontot och aldrig få sova ikapp. Att hålla på från morgon till kväll. Nästan aldrig göra något roligt. Bara ge och ge och ge men aldrig få. Finns man då kvar till slut?

När man snurrar till saker, glömmer saker, förvirrar sig mer än vanligt. Jagar runt för att få gjort alla komihåglistor i huvudet. När det börjar bli allt svårare att hålla humöret uppe.  När klockan ringer halv sju varje morgon oavsett hur lite man sovit och man bara vill dö för att man är så trött. Och tillslut även för att det är så jobbigt att finnas till. När det är svårt att andas. När man kommer på sig själv att man håller på från morgon till kväll och aldrig gör något roligt/vuxet/avslappnande. Magontet och huvudvärken. När det blir svårt att läsa och få ihop tankarna för de bara snurrar och flyr bort. När man vaknar om nätterna med fruktansvärd ångest och inte kan somna om. När ångesten inte alltid släpper när man gått upp. Gå som en zombie genom tillvaron av göranden. Ta hand om allt och alla fast ångesten river sönder inuti. När man inte kan sluta tänka på att man kanske borde ordnat livet annorlunda men inte hittar något bra svar. När man förklarar för sin sambo hur man håller på från morgon till kväll, är ensam, aldrig gör något roligt och är rädd att man snart kollapsar eller blir sådär sjuk som man var en gång då man slutade gå upp ur sängen. När man knappt vågar resa bort till femtioelva aktiviteter och personer för man kanske inte klarar av det. När sambon gör mer, man överlever resan, man kommer hem till tillvaron igen men inser att det är försent. Man har redan gått in i en depression. Igen. Bränt ut sig. Igen. Lever med fruktansvärd ångest. Igen. Inte precis som förr. Nu är man äldre, erfarnare, har vart med förr. Vet att man inte behöver gå in i ångesten så djupt att det blir panikattacker som förr. Men den vill inte försvinna, så stark.  Man undrar ju efter alla år av smärtor och elände. Kunde det inte bli bra nu när man kämpat så mycket och länge? Efter allt man gjort för att det ska bli bättre. Man har ju sina barn och sin kärlek att fortsätta leva för. Men det är också det man gör. Man fortsätter, men man lever inte.

 

P.S. Jag har gått o dragit på detta och inte velat berätta för det tar verkligen emot. Vill inte vara den som mår dåligt och är till besvär. Inte heller att någon ska oroa sig, för att bära andras oro får mig bara att må sämre. Vill bara slippa hålla det hemligt, få förståelse, göra roliga saker, ha det gött, läka.

 

Vissen blomma

 

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
This entry was posted in Barn, föräldraskap, Övrigt and tagged , , , . Bookmark the permalink.

3 Responses to Att bränna ut sig, igen

  1. Sandra says:

    Stay strong ???? kanske du kan ansöka om avlastning/hjälp?

  2. LenaLi says:

    Det vore väl konstigt om sånt här inte satte spår, man är ju inte mer – eller mindre! – än människa. Själv blir jag utmattad bara av att läsa…

    Du har ju en styrka i att du varit med förr. Det tror jag är den största trygghet man kan ha i livet.

    Tänker på dig.

  3. Malin från Aspekt says:

    Jag förstår dig precis. Jag drog också på mig en utmattningsdeppresion i höstas, igen. Jag känner exakt som du beskriver, speciellt det med att man efter alla år inte kan få må bra. Jag mår bättre nu men en låång återhämtning. Jag ansökte om utökad tid på förskolan för storasyster och det hjälpte för att få börja återhämtningsprocessen. Sedan försökte använda allla knep man lärt sig med genom åren. Men kan du inte söka om assistns åt lillen? Få någon som hjälper dig och avlastar. Det är jag rätt säker på att du har rätt till för hört om andra som fått det mär deras barn är sjukt eller har ett extra stort behov.
    Om du vill prata så maila mig, du ser den säkert för fick lämna den för att kommentera. Vet hur tufft det är att gå igenom. Massa kramar!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *