Det mesta jobbet för att må bra har jag gjort själv genom att jobba med min självkänsla, söka upp grupper och kurser, läsa böcker, öva på sociala situationer m.m. Att bli iproppad medicin som enda lösning och som bara gav jobbiga biverkningar funkade inte alls. Att få byta vårdpersoner flera gånger och vara utan i långa perioder (då man kunde tagit livet av sig tusen gånger), gå hos personer som tycker synd om en eller som pressar en, funkar intealls. Det blir bara värre. Psykvården är ett stort skämt! De vet inte vad de håller på med och resurserna är skrämmande små.
Att tvingas byta myndighetspersoner gång på gång på gång (pga ständiga omorganiseringar och olika handläggare för olika åldrar, ersättningar och arbetsträningar) så att man inte ens kan lära sig namnen på dem längre fungerar inte. En del träffar man bara någon enstaka gång. Många är svåra att få tag på. En del gör inte sitt jobb. Vissa bryr sig men kan inget göra, eller har inte ens kunskap. En del behandlar en riktigt illa och får en att må skit. Så när man tvingas säga ifrån gång på gång till de som inte lyssnar och bara pressar på så blir man körd i botten. Man har egentligen inte den energin som sjuk. Det hela gör en bara sjukare. Och tjafset med myndigheter pågår mest hela tiden. Man får aldrig riktigt någon ro. Alltid är det något som krånglar. Och så går sjukskrivningen ut och man måste förnya och skriva jobbig ansökan där man påminns om hur dålig man är och deppar ihop av det. Man måste gå till läkare och berätta för en okänd människa sådant som man helst vill hålla privat, och känna sig dum för det känns som att man sitter och gnäller över hur dåligt man mår och hur svårt och jobbigt allting är. Man går flera månader i förväg och oroar sig, får ångest över om sjukskrivningen godkänns av förnedringskassan denhär gången, eller om man ska braka ihop och inte veta vad man ska ta sig till.
Så var det med förra regeringen, den nuvarande har även lagt till utförsäkring – som förvärrar och förlänger all oro och ångest ännu mer. För nu vet man att det inte blir någon sjukskrivning och att det blir skitlite pengar. Och man känner sig så utsatt, blir så utstött och illa pratad om av politiker och andra känslolösa. Jobbiga telefonsamtal och möten att vara nervös för blir det mer utav. Krångliga papper att fylla i för en koncentrationssvag stressad hjärna. Man känner sådan press att arbetsträna för att minsann klara av att jobba och ha en hyfsad inkomst, försörja sin familj. Man kämpar, tvingar sig, försöker, tänker att man ska klara det. Men ångesten bara ökar och de jobbiga tankarna man försökte resonera med bara snurrar i huvudet av alla intryck och krav. Det blir för mycket, man blir så trött, ångesten ökar gradvis, humöret blir sämre. Mycket kraft går åt till att hålla ångesten under kontroll, inte visa för andra. Det är vi som lever med ångest experter på. Men tillslut går det inte längre. Och då kan folk bli alldeles förvånade: “Va, mådde du dåligt?”. Till vissa ställen klarar man inte av att sig dit mer för att det är så ångestskapande där. För att det känns så jobbigt och dumt och för att andra inte förstår vad som var fel. De som inte har tankar som virvlar till allt och skapar en ångest som härjar i bröstet, snurrar i huvudet och river i själen. Och denna press att leva under, som Atlas som försöker hålla upp berget med all sin kraft. Att vara utförsäkrad är att leva under konstant förnedring – man får inte ens vara sjuk. Att leva i ett ingenmansland, limbo. Att inte få vara värdefull – levande.
Jag har inget förtroende för vare sig vård eller myndigheter längre. Jag vill bara ha lugn och ro och få leva mitt liv på det sätt jag klarar av.
Follow
