En person som min familj umgicks med mycket när jag var yngre har lämnat denna värld. Jag har inte ens träffat honom på länge men visst blir man ledsen ändå. Tänker mycket på hans familj, fru och tre barn ungefär i 20-årsåldern – som jag var när jag förlorade min pappa. Så jag vet något om hur det är när den ofattbara sorgen slår ned som en jätteslägga över en. Hur det gör så ont att man bara vrålar eller inte får fram ett ljud, när tårarna inte sprutar tillräckligt fort. Hur hemskt det är att världen runtomkring fortsätter snurra när något så hemskt har hänt. Hur det inte går att förstå att någon som alltid funnits helt plötsligt inte finns mer. Men alla har sin personliga sorg och det går inte att säga hur det är för någon annan, men tungt är det. Jag tänker också på fruns systers familj, de som förlorade en god vän i min pappa har nu förlorat ännu en. Livet är så oförutsägbart. Mina barndomsvänner har förlorat sin älskade morbror. Jag vet att det inte finns mycket man kan säga. Mer än att visa omtanke.
Än en gång blir vi tydligt påminda om det viktiga i livet. Ta vara på dina nära och kära, kramas mycket, älska, följ dina drömmar!
Vila i frid.
Follow
